Vi gick ut på Drottninggatan ett år senare, mitt i julruschen, och frågade några av dem vi mötte om de tänker på attentatet i dag och om de är rädda för att gå på Drottninggatan. Men det genomgående svaret var att nej, de är inte rädda.
Matilda Dale och Emma Heed, Stockholm: Vi tänkte nog lite på det som hände här för ett år sedan men vi har inte varit rädda för att gå hit. Vi var inte här när det hände. Man glömmer bort det efter ett tag. Det går inte att gå runt och vara rädd jämt.
Jonatan Lindström, Uppsala: I dag tänkte jag faktiskt lite på det som hände, när jag läste i tidningen att det snart gått ett år, men jag är inte särskilt orolig. Det finns alltid någon galning någonstans och man kan inte gå runt och oroa sig.
Andreas Lundvall, Sundsvall/Stockholm: I dag har jag faktiskt inte tänkt så mycket på det men jag tänkte faktiskt lite på det häromdagen. Just när det hade hänt så var det ju lite annorlunda, då tänkte jag mer på det. Men jag är inte rädd för att gå här. Man glömmer med tiden och man kan inte gå runt och vara rädd när man går på stan.
Maria Enghagen, Stockholm: Jag läste i dag i tidningen att det var ett år sedan självmordsattentatet, då kom jag att tänka på det, annars kanske jag inte hade gjort det. Det kunde förstås ha gått väldigt illa men som väl var gjorde det ju inte det. Jag oroar mig inte för att gå här i Stockholms centrum, händer det något så händer det. Det går knappast att undvika att hamna på Drottninggatan när man är i stan. Oftast går jag här på lite udda tider, när det inte är så mycket folk. Jag tycker egentligen att trängseln här är jobbigast, när det är mycket folk ute.
Gustaf Silfwerbrand, Täby, har stått och spelat på Drottninggatan tillsammans med Hjalmar Jonsson: I dag tänkte jag lite på det men har inte brytt mig särskilt mycket om det. Och vi var inte rädda för att ställa oss här och spela.
Hjalmar Jonsson, Vaxholm: Jag tror att fundamentalisterna är så snälla att de låter oss vara! Jag har inte alls tänkt på självmordsbombaren i dag, vi har stått här och spelat i 75 minuter och det har gått bra. Då när det hände var min syster här inne i stan och då var jag lite orolig för hennes skull. Men det var ju stor tur att det gick som det gick.
Maria Holmin
maria.holmin@svt.se