Det skrevs spaltkilometrar i pressen om Evert Stenmarks skräckdygn i fjällen.
När han vårdades för sina köldskador på Akademiska sjukhuset i Uppsala fick han hundratals brev från människor både i Sverige, Tyskland, England och USA.
Mer än 10.000 kronor samlades in till honom, och innan han återvände hem till Umasjö fick han betalt för att inför publik i Stockholm tala om sina upplevelser. Berättelsen var hårresande och skakande.
Dramat började lördagen den 22 januari 1955. Den 23-årige Evert Stenmark hade ensam sovit i en kåta nära fjället Laiverte. Himlen var molnfri, och på skidor började han vittja sina ripsnaror.
Efter sju snaror hade han fått fyra ripor i ryggsäcken.
Då kom snöskredet. I boken Ripjägaren (J A Lindblads förlag, 1956) berättar Evert Stenmark hur han tyckte att hela fjället rörde sig och att det mullrade som av åska när han gled med och begravdes i snön.Sedan blev det tyst, tungt och mörkt, berättar han.
Stenmark låg inpackad i snön, med skidor, ben och armar fastlåsta i obekväma ställningar. Det var omöjligt att röra sig, och svårt att andas. När syret tröt trodde han att han skulle dö. Men han svimmade bara, och vaknade igen. Ett svagt ljus silade ned genom snömassorna.
Utandningsluften hade gjort ett hål i snön framför honom så att han kunde vrida lite på huvudet. Han kunde också röra vänstra armen en aning.
Med envishet och lugn beslutsamhet började nu Evert Stenmark sin kamp för att överleva. Under de dagar som följde vidgade han med slidkniven målmedvetet den grotta som kroppsvärmen börjat smälta fram åt honom. Han lyckades också få ett lufthål upp genom snön.
Han åt snö som han först sakta lät smälta i munnen för att få vätska. Den mat han hade var rått ripkött, som han åt av i små tuggor för att inte riskera magproblem, och björkbark. Han försökte också äta den röda skidvallan men den var för kletig.
På tredje dagen hittade han två röda biobiljetter i sin plånbok, och fick idén att göra en nödsignal.
Han fäste biljetterna med ett snöre på en björkkvist, tillsammans med vallaburkens röda lock. Locket hängde fritt på ett snöre så det kunde svänga i vinden. Sedan stack han försiktigt upp kvisten genom grottans tak.
Under dagarna i snögrottan pendlade Evert Stenmark mellan hopp och förtvivlan, alltmedan benen, som han inte lyckades få loss, hade tappat känseln.
Han bad till Gud, och undrade om inte hans anhöriga snart skulle börja söka honom.
Den sjunde dagen var han apatisk och trodde att han skulle dö. I boken berättar Evert Stenmark hur han kände det: ”Med mig är det slut. Mig gör det ingenting. Men mamma som är gammal och klen kommer att sörja ihjäl sig.”
Den åttonde dagen, söndagen den 30 januari, kom fjällräddningen.
Kjell Stenmark, yngre bror till Evert, var den som först såg nödsignalen.
-Det där kan inte vara annat än ett meddelande, tänkte jag. Inte finns det några kvistar med vallalock och biobiljetter uppe på fjället. Det var ju enkelt att fatta, berättar Kjell Stenmark för TT.
Han var inte med när räddningspatrullen grävde fram brodern.
-Nej, jag fick inte för de andra, om han var död, säger Kjell Stenmark.
Men mirakulöst nog levde hans bror, och var vid medvetande. Nästan ännu märkvärdigare var att Evert Stenmark efter sjukhusvistelser i flera månader blev nästan helt återställd. Delar av fötterna fick dock amputeras till följd av köldskador.
Starkt bidragande orsaker till att det inte gick ännu värre var att Evert Stenmark hade mycket stark fysik och god utrustning samt att snön isolerade mot kyla.
-Det var ju ganska starkt gjort att han överhuvudtaget kunde ligga där under i åtta dygn utan att få panik, säger Kjell Stenmark.
Ripjägaren gick själv ur tiden 1975, 43 år gammal. Men minnet lever vidare av fjälldramat som gjorde den ödmjuke fjällbon Evert Stenmark till folkhjälte för 50 år sedan.
-TT