Mitt i livet fick chefredaktören och journalisten Pamela Andersson 2012 veta att hon drabbats av en hjärntumör och hon har nu skrivit en bok om livet med cancern. Bokens titel ”Jag ska inte dö i dag” anspelar på det svar hon som tvåbarnsmamma gav sin son efter att ha fått det tunga beskedet, berättar Pamela Andersson för SVT:s ”Gomorron”.
– Det var min son, som under de första fruktansvärda dagarna när jag fick beskedet att jag hade drabbats av en hjärntumör som inte skulle kunna gå att operera bort helt, frågade mig: ”Mamma ska du dö?”. Och då svarade jag honom det enda jag visste säkert: ”Jag ska inte dö i dag och jag ska inte dö i morgon heller.” Mycket längre kunde jag inte säga.
Vill hjälpa andra
Pamela Andersson fick det fruktade beskedet att hon drabbats av en hjärntumör efter att ha fallit ihop under en löptur. Hon ville först inte gå ut offenligt med sin sjukdom, men började därefter att blogga om sin situation.
Och efter att ha fått ett enormt gensvar beslutade Pamela Andersson slutligen att skriva en bok om sina upplevelser.
– När jag gick ut med det här fick jag så enormt många kommentarer och stöd, och under den här perioden på ungefär 1,5 år så växte det fram. Det var så många som sa: ”Du måste skriva en bok, du har hjälpt mig så mycket med det här”, och jag insåg att det inte bara var de som var sjuka, de som hade cancer som hörde av sig. Det var människor som hade andra problem som läste min blogg och som fick hjälpa av mitt sätt att tänka. Då kände jag att det här fick bli en bok.
Fysisk träning nyckeln
Pamela Andersson beskriver sig själv som optimist, men säger samtidigt att det för henne efter sjukdomsbeskedet blev viktigt att hitta ett fokus bortom cancern. Och för författaren och journalisten blev fysisk träning i olika former en livsviktig hjälp i den svåra situationen hon befann sig i.
– Jag är född optimist, kan jag säga. Jag ser ofta glaset som halvfullt och inte halvtomt. Mycket har jag också fått genom den här resan, genom att jag började träna med Krister, som jag numera är gift med. Och jag insåg att den här träningen, att hitta något annat att fokusera på hjälpte mig i den här svåra situationen. Att inte fokusera på cancern, utan att göra något som skulle kunna hjälpa mig i den situation jag var, och för mig blev det ju då träningen.
Egna förutsättningar viktiga
För Pamela Andersson blev träningen ett viktigt redskap i en svår situation, men hon påpekar samtidigt vikten av att träna utefter kroppens förutsättningar. Och för egen del har författaren tvingats dra ned på träningen efter de tuffa cellgiftskurerna.
– Det är bra att träna, men det man ska komma ihåg är att man ska träna efter de förutsättningar man har. Min träning i början av sommaren bestod av att göra ett New York-lopp, och det var mestadels att power-gå och springa lite. I dag kan jag inte träna så mycket, då jag har såna enorma skelettsmärtor. Det kommer sig av den höga cellgiftsdosen och längden, 1,5 år oavbrutet på cellgifter. Nu säger läkarna att det kommer att ta från två månader till uppåt ett år för kroppen att återhämta sig efter den här hårda perioden.