Svenska språkforskare har sett att svordomen ”fan” använts flitigt under tre hundra år, berättar Erik Falk, universitetslektor vid Uppsala universitet och institutionen för nordiska språk.

– Historiskt sett är ”fan” den svordom som dominerar. Det lever kvar än idag och har etablerat sig i språket. Den kan användas i olika situationer, i och med olika känslouttryck och kan integreras i ordbilder som ”bilfan” eller för att uttrycka förvåning, ”åh fan”.

– Jävlar ligger också högt högt i topp. Det är helvetiska, jävulska svordomar som lever kvar och slås inte ut av könsuttryck eller engelska svordomar, säger Erik Falk.

Svordomarna är en viktig del av språket och fyller viktiga funktioner, menar Falk.

– Det är kraftuttryck, känsloladdat, tabu. Det handlar om avföring, sex, himmel och helvete. Himmel har ju förlorat sin funktion, det har blivit utnött och kanske använts för mycket. Jösses till exempel har inte alls kvar någon laddning i dag, men hade det då det var viktigt att inte vanära Guds namn, säger Erik Falk.

Seminarium – bara om svordomar

Nordiska forskarnätverket SwiSca (Swearing in Scandinavia, ungefär: svärande i Skandinavien) träffas i dagarna för att grotta ned sig i hur och när vi svär.

Ulla Stråh-Wollin är docent i nordiska språk och var med i SVT:s Gomorron Sverige på torsdagsmorgonen. Där fick hon svara på vad som är en typisk, nordisk svordom:

–  Vi har svurit med religionens hjälp medan man på andra håll använt sexuella svordomar i mycket högre grad.

Svär mer och mer

Svärandet är dock under förändring och får influenser från andra håll.

– Just nu får vi in de sexuella svordomarna i svenskan, och till och med kanske även de här ”mamma-svordomarna” lite här och var.

Svärandet har blivit mer vanligt, enligt Ulla Stroh-Wollin.

– Sett till 1900-talet så svär vi mer och mer. Det är vanligare att man svär och man gör det även offentligt. Det har blivit mer tolerant.