Spioner, kungligheter, lycksökare och Lenin. För hundra år sedan hamnade Tornedalen mitt i händelsernas centrum när första världskriget kom på besök.

Klockor klämtade för kriget

Den andra augusti 1914 ringer Sveriges alla kyrkklockor med en olycksbådande klang. De klämtar för mobilisering inför det krig som håller på att bryta ut i Europa.

Men svenska unga män slipper trasas sönder i kontinentens skyttegravar. Sverige förklarar sig neutralt. Och i en sömnig by i Tornedalen är lugnet plötsligt över.

– En vecka, tio dagar efter att kriget brutit ut anlände långa tåg fulla av människor, gods och postförsändelser till Karungi, berättar Lennart Lindfors, lokalhistoriker i Haparanda som vet det mesta om Tornedalens historia under 1900-talet.

– Alla skulle förbi här. Från medlemmar av tsarfamiljen till revolutionären Lenin, säger han.

Sexton språk talades vid järnvägsstationen

Det bördiga området längs Torne älv i östra Norrbotten fick uppleva en rush utan dess like under några år när all världens trafik till och från Ryssland gick via järnvägsstationerna i Karungi och Haparanda, över älven och in i Finland som då var ryskt territorium.

Krigsutbrottet hade inneburit att alla kontakter mellan Ryssland och Tyskland var helt brutna.

Tyskar som flydde Ryssland och ryska medborgare som fördrivits på kontinenten hade bara ett sätt att ta sig hem – via gränspassagen i Tornedalen.

Tusentals flyktingar anlände varje månad under hela kriget.

– Det talades 16 språk på järnvägsstationen i Karungi, säger Lennart Lindfors.

– Det var förstås väldigt exotiskt för byborna. Många tjänade också en hel del pengar på besökarna, genom att hyra ut rum och erbjuda hästskjutsar.

Påpälsat Klondyke

Under 1914 och 1915 växte en provisorisk kåkstad fram längs järnvägen i Karungi. Primitiva hotell och restauranger, konsulat och växlingskontor byggdes snabbt upp och har beskrivits som ett paradis för lycksökare – eller ett ”påpälsat Klondyke”.

Medlemmar ur tsarfamiljen, krigsprofitörer, operastjärnor, balettdansöser och spioner passerade alla det som lokalt kallades ”ett nålsöga mellan öst och väst”. Sommaren 1915 nådde järnvägen Haparanda, som då tog över rushen från Karungi.

I Sverige dominerades åren under världskriget av kampen för allmän och lika rösträtt. Maten ransonerades hårt och demonstrationer mot detta urartade på flera håll i landet.

Krigets fasor och slakten av unga män som pågick ute i Europa märktes kanske som tydligast vid gränsen i Tornedalen. Över 60 tusen sårade soldater från båda sidor, svårt märkta av kriget, passerade här på väg hemåt.

– En del kunde inte gå, andra var helt vansinniga i huvudet efter år i fångläger, berättar Lennart Lindfors.

– När soldaterna från östfronten, halta och lytta, till slut nådde svensk mark så berättas det hur de gjorde frivolter på sina friska armar och kysste den svenska marken i sin glädje över att vara i frihet.

Hundratals soldater klarade inte resan, och ligger nu begravda på båda sidor älven. På kyrkogården i Haparanda finns ett minnesmonument över offren, med texter på tyska, ungerska, turkiska och svenska.

Lenin passerade

En av de mest berömda resenärerna som passerade Tornedalen under krigsåren var Lenin.

Han anlände under våren 1917, på väg in i Ryssland för att göra revolution. På järnvägsstationen i Haparanda finns en bronsplatta med Lenins bild som påminner om besöket. 

Post och förnödenheter, liksom paket till de stridande soldaterna vid fronten, skulle också över Torne älv. Godsmängderna blev enorma.

Till slut byggdes en linbana för transporterna. Bara i april 1917 skickades en miljon paket över älven.

Idag är det inte mycket i vare sig Karungi eller Haparanda som påminner om den viktiga roll som Tornedalen spelade under första världskriget.

Tiden som port mellan öst och väst har blivit en parentes i de svenska historieböckerna och beskrivs endast med några få rader i flera stora verk. Men det som hände här får inte glömmas bort, anser Lennart Lindfors.

– De här små orterna spelade en viktig roll under kriget, säger han.

– Idag ser vi samma situationer utspela sig vid gränsstationer i till exempel Mellanöstern. Det hade vi här för hundra år sedan. Historien går igen.