Susan Mouradyan är 13 år gammal. Hennes föräldrar flydde med henne och hennes småsyskon från Armenien för tre och ett halvt år sedan. Pappan, som var politiskt aktiv, vägrade att gå med på valfusk vilket ledde till att han misshandlades svårt. När deras hus brändes ner förstod familjen allvaret och flydde.
Med flyktingsmugglare åkte Susan med sin farmor och farfar i en bil och resten av familjen i en annan. Men i Ryssland, på väg till det lastfartyg som skulle ta dem till Sverige, kom bilarna ifrån varandra.
Mamma, pappa och syskonen övertygades av smugglarna att resten av familjen fanns ombord. Men deras bil hade inte kommit fram och Susan blev kvar med sina farföräldrar i Ryssland där de fick uppehålla sig illegalt. Det tog elva månader innan de hittade varandra och senare kunde återförenas igen.
Tvingades själv ta emot avvisningsbeslutet
När Susan kom till Sverige var hon djupt deprimerad. När avvisningsbeslutet kom, tvingades hon som 12-åring själv skriva på att hon hade mottagit avvisningsbeslutet. Efter det slutade hon att äta och dricka och hamnade i ett apatiskt tillstånd.
– De säger att det inte är någon fara i det land som vi är medborgare i och det är för barnens bästa som de vill skicka tillbaka oss, säger Khachatour Mouradyan, pappa till Susan.
– Men hur ska jag hantera att det är för barnens bästa? Om de inte har någon bostad att bo i och om vi har förlorat allt? Om vi ska åka tillbaka med vår flicka som legat i flera månader och man inte kan komma i kontakt med henne?
Läs också: Människorättsorganisationen: ”Det är rättsvidrigt”
”Polisen kommer vilken dag som helst”
Migrationsverket och Migrationsdomstolen anser att familjen skulle ha gjort en polisanmälan och sökt skydd i hemlandet, trots att familjen uppgett att det skulle ha förvärrat situationen.
Migrationsdomstolen har vägrat familjen att vara med på en muntlig förhandling och man har inte tagit hänsyn till Susans tillstånd. Familjen ska utvisas och vilken dag som helst kommer polisen och hämtar familjen.
– Om vi tvingas tillbaka kommer vi inte leva länge, vi har ingenstans att bo och det kommer hända igen. Det kommer bli värre och värre. De kommer att börja med mig eftersom det var jag som inte gjorde som de ville. Om de kan bränna huset då kan de ta livet av mig också, säger Khachatour Mouradyan.
”Flickan ligger apatisk hela tiden”
– Det värsta är flickans tillstånd, att hon ligger så här hela tiden. Jag kan inte förstå hur vi ska orka mer. Jag vill bara ha ett liv åt henne, inget annat, säger mamma Siranoushe och gråter.
Pappa Khachatour fortsätter:
– Det känns som man är ensam mot ett nytt och främmande land, mot nya lagar. Det känns kallt ifrån deras sida, att inte vilja lyssna på människan, att inte lyssna på vad han säger och vad han berättar om.