Hon är van att resa 200 dagar om året. Att ständigt packa väskan, passa tåg, bussar och flyg. Att alltid vara på väg. Med ett schema som har innehållit bortåt 200 resdagar om året har livet varit hektiskt. Men det börjar bli lugnare.

– Jag har aldrig känt den här revolten, attjag ska ta mig härifrån. Jag vill ha bergen, och sjöarna och lugnet. Och sedantycker jag att dalfolk är riktiga människor, säger Maria Keohane och skrattar.

Hon började sjunga hemma redan som liten flicka, ochvar med i en barnkör. Utan att ha någon koppling till opera,  ellerdet självförtroende som möjligen kan komma på köpet om man är född in i en musikersläkt, började hon vid 22 års ålder på musikkonservatorieti Falun.

En speciell värld

Maria har uppträtt påmängder av världens scener i Australien, Japan, USA och otaliga länder iEuropa. Hon har studerat sång i tio år, och examinerats från Kungligaoperaakademin i Köpenhamn.

Och kontrasten mellanlantlivet hemma i Dalarna och de fina salongerna i operavärlden är stor.

– Jag tror att det var en jäkla tur att jaginte förstod att det var svårt. Jag kan känna att jag fortfarande inte harkommit in i det, säger Maria.

Att vara på turné med rösten som redskap är lite somatt vara elitidrottare. Det handlar om att äta, sova, träna. Och att hålla sigfrisk.

”Jag måste vara nära folk som har ont i halsen”

– En del håller på med alcogel så fort dehar tagit i bankomaten, det blir så hysteriskt. Jag måste ju vara nära folk somhar ont i halsen, annars kommer jag att bli sjuk bara någon nyser på mig.

Prestationsångest har hon länge stångats med, ochnervositeten har varit en ständig följeslagare på resorna.

– Jag har varit som Lena Endre, så nervös att jag harkräkts innan jag har gått på scenen, och känt det som att jag inte ens kan resamig.

Men det har blivit bättre med åren.

”Brukar tänka på skidåkare”

– Jag brukar tänka på skidåkare. De göringet annat än att åka skidor hela dagarna, och ändå kör de omkull. Och jag göringet annat än att sjunga, och ändå händer det att jag sjunger fel.

Nu ser hon fram emot en längre tid hemma, med kärleken, som hon sprang på för några år sedan, och med de tre högt älskade, hästarna. Kärleken till dem har hållit hela livet. Och nu är de många resdagarna, i alla fall för stunden, utbytta mot ett halvår hemma i Smedjebacken. Ett halvår nästan helt utan resor, ja förutom någon utflykt till Italien då.

– Jag har nog varit en rastlös människa. Sökt.Jag tror att jag har sökt efter det som jag har just nu, säger Maria, ochklappar på sina tre hästar i hagen.

– Det känns som att jag har landat nu.