– Välkommen in i mitt rum, det är ett befriat rum och du får vara hänsynslös i din relation till mig, säger Mats Johansson när han beskriver sitt uppdrag.
Exakt vad Mats Johansson pratat om här i sitt rum och ute i salarna genom alla år kommer ingen att få reda på. För han har avgett ett tysthetslöfte och har heller inte antecknat en rad om alla möten han haft. Nöddop, vigslar och olyckor. Antalet dödsbäddar han suttit vid är otaliga.
– Att dö går av sig själv på ett sätt, säger Mats Johansson. Det är bara en följd av att kroppen tackar för sig. Inför döendet tänker vi att det är bland det svåraste vi får vara med om som människa. Om vi inte råkar ut för en olycka och dör hastigt, men de flesta av oss kommer att dö en långsam död enligt statistiken.
Sett stora förändringar inom vården
Det är förstås inte bara tunga historier han varit med om.
– Jag har mött människor som har varit i en svår situation där livet verkligen varit hotat och så kan jag se sen att de är uppe, påklädda och ser ut som alla andra som går över torget, säger Mats Johansson.
Fyra decennier är en lång tid och förändringarna han sett genom åren inom vården är påtagliga.
– Organisationen kring kärnuppdraget, att vårda och behandla människor, har delvis trängts ut av en massa administration. I mina mörkaste stunder kan jag känna att tiden för reflektion bland de anställda har krympt. Och att krympa tid för reflektion tror jag är ett riskbeteende.
Hur har du själv bearbetat allt du varit med om?
– För mig har cykeln varit viktigt. Jag cyklar ensam, ute i ljus och luft och är i rörelse på väg hit och hem. Ensamhet, luft och ljus samt rörelse. Det har varit bra för min hjärna.
Mats Johansson går i pension vid månadsskiftet mars/april.