Sarah • Jag har varit gravid under pandemin och födde vårt första barn i slutet av augusti i år.
Jag gjorde totalt 4 stycken ultraljud.

Det första var ett tidigt ultraljud i vecka 8. Min partner fick inte följa med, dock under ett tidigare besök på mottagningen fick han vara med men ej väl på ultraljudet. Jag fick spela in en video och visade för honom sedan i bilen på väg därifrån.

Den andra gången var vecka 13. Stod på kallelsen att partner fick vara med på telefon, genom videosamtal. När jag sa till personalen med mobilen i handen att jag ska ringa min partner som satt i bilen utanför - men det fick jag inte göra. Detta fick mig att bli desto mer nervös och blev förvånad över svaret. Däremot efter hon tittat att allt såg bra ut fick jag ringa honom och först då gick hon igenom det hon såg på ultraljudet med honom. Det här besöket skickade jag i efterhand in ett klagomål på via min barnmorska.

Den tredje gången var i vecka 21. Denna gång fick han vara med i videosamtal under hela besöket så det kändes i alla fall bättre än senast.

Den fjärde gången var på HC i vecka 37. Precis då hade man lättat på restriktionerna och partner fick delta på besöken. Detta hade jag dock ej fått information om men som tur var såg jag en pappa i väntrummet och min barnmorska var försenad. Min partner var i närheten och kunde då medverka. Detta kändes förstås väldigt kul för oss båda att tillsammans titta på skärmen och se vår bebis.

Vi har varit ett par i 14 år och hade aldrig trott den dagen vi skulle bli föräldrar att vi inte skulle få gå igenom hela resan tillsammans. Jag kände många gånger mig ensam. Vi båda är vana som arbetar på arbetsplatser där vi följde restriktioner, använde oss av skyddsutrustning i arbete med patienter, så samtidigt som man var besviken över situationen så hade vi förståelse för rutinerna. Jag tror det kändes extra läskigt och känsligt då det var första gången vi väntat barn och den upplevelsen vi önskat haft kommer vi aldrig få vara med om.

Sarah del 2 • Min partner var i närheten och kunde då medverka. Detta kändes förstås väldigt kul för oss båda att tillsammans titta på skärmen och se vår bebis.

Vi har varit ett par i 14 år och hade aldrig trott den dagen vi skulle bli föräldrar att vi inte skulle få gå igenom hela resan tillsammans. Jag kände många gånger mig ensam. Vi båda är vana som arbetar på arbetsplatser där vi följde restriktioner, använde oss av skyddsutrustning i arbete med patienter, så samtidigt som man var besviken över situationen så hade vi förståelse för rutinerna. Jag tror det kändes extra läskigt och känsligt då det var första gången vi väntat barn och den upplevelsen vi önskat haft kommer vi aldrig få vara med om. Min partner är den tryggaste personen i mitt liv som faktiskt ska bli förälder lika mycket som jag. Därav kändes det inte heller rätt mot honom att bli utesluten.

Hur det än känts för oss är jag glad för de par som får gå på ultraljuden tillsammans nu. Jag kan nog tycka att precis som för kvinnan som blir frågad och kontrollerad innan besök om feber, sjukdomskänsla, vaccinerad/antikroppar samt att använda skyddsutrustning osv. bör även ställas till den icke födande partnern för bedömning om dem kan följa med in eller inte.

Fick en drömförlossning och partner fick stanna kvar med mig på BB. Fick stanna en extra natt. Ett extra tack till nattpersonalen som tog tid och gav oss riktig hjälp inför hemgång. Hade jag fött tidigare hade nog dessvärre minnet sett annorlunda ut.

Kristina • Fruktansvärt. Sista delen av graviditeten fick jag söka själv flera gånger när jag upplevde minskade fosterrörelser. Jag blir fortfarande helt kall när jag tänker på hur det hade varit om det värsta hade hänt. Jag tvingades också föda själv då jag behövde ett akut kejsarsnitt och min man inte fick vara med trots att vi båda var friska och dessutom hållit oss i karantän inför förlossningen. Efter födseln fick jag bara träffa mitt barn som hastigast innan han togs till sin pappa, vi fick inte vara hud mot hud eller försöka amma. Sedan var vi separerade i 12 timmar. Det kändes helt förfärligt både att tvingas föda själv och att separeras så länge, och jag ställer mig djupt kritisk till detta förfarande som går helt emot all evidens inom bl.a. kring anknytning och amning. I många regioner såg det inte ut på det här viset, så man har i Region Gävleborg varit betydligt mycket mer restriktiva än i andra regioner, och det tycks som att besluten fattats helt utan noggranna överväganden kring hur de skulle påverka gravida, födande, familjer och nyfödda barn.