– Det blir svart. Det fanns inte i min värld att barnet skulle vara dött, säger Josefin Björling.

Magkänslan sa henne att något var fel. En torsdag i mars upplevde hon minskade fosterrörelser. Dagen efter sökte hon sig till vården, och redan samma kväll fick hon beskedet att barnet i magen inte levde längre. Känslan, att gå och lägga sig med ett dött barn i magen, går inte att beskriva.

– Jag trodde aldrig att jag skulle få ett dödsbesked. Kroppen befinner sig i chock, säger hon.

”Världens lycka – mitt i all sorg”

Josefin Björling och hennes man har en son sedan innan, och vet hur en lyckad förlossning kan se ut. Men den här gången var Josefin var rädd, rädd för hur barnet skulle se ut nu när hon inte längre var vid liv. Samtidigt var förlossningen lik många andras. Barnet vägdes och mättes, födselns klockslag antecknades. Till slut fick hon hålla dottern Alma i sin famn.

– Jag ville inget hellre än att få upp barnet på bröstet. Det var världens lycka, mitt i all sorg, säger hon.

Bär med sig minnet

Sju månader efter händelsen berättar Josefin att det fortfarande är ångestrelaterat att inte ha fått svaret på varför hennes dotter dog. Än så länge har inte man inte kunnat hitta någon orsak till dödsfallet.

I dag finns dottern Alma i en minneslund i Varberg. Platsen påminner Josefin om hur skört livet är.

– Hon finns i våra tankar varenda dag, och minnet av Alma kommer vi alltid bära med oss. Men att besöka sitt döda barn såhär... Det trodde man aldrig att man skulle behöva göra.