Den 28 november 2003 har Sara Andersson några enstaka pass kvar som polisaspirant innan målet är nått. Ett rutinuppdrag är löst och hon står och pratar med en man vid vägkanten, vars bil har brunnit. Vad som händer sedan minns hon inte.

– Jag flyger ungefär sex meter upp i luften och landar 23 meter bort. En brandman hittade mig i diket. Då hade jag ingen andning och svag puls, säger Sara Andersson.

Minnena är borta

Mannen som Sara Andersson pratar med vid vägkanten omkommer när föraren, påverkad av alkohol och narkotika, kör in i dem båda. Mirakulöst nog får brandmannen igång Saras andning. Hon har varit nedsövd i elva dagar när hon vaknar upp på sjukhuset i Lund. Men av den första månaden efter olyckan finns inget minne kvar.

– Mitt första minne är på julafton. Mina frågor var: ”Kan jag bli polis?” och ”Kommer jag att kunna rida igen?” säger Sara Andersson.

Det såg dystert ut. Hennes skador var omfattande med öppna benbrott på båda benen och ena armen. Hon hade luftfickor på ena lungan, och ansiktet var krossat från ögonbrynen till överkäken.

– Vänster kindben har de flyttat fram fyra centimeter och jag förlorade mitt vänstra öga. Någon sa att jag hade ett blåmärke på hjärnan, säger Sara Andersson.

Syn och lukt skadades

Sviterna som finns kvar 15 år senare är ett förlorat luktsinne och synen på ett öga. Men Sara Andersson känner ändå att hon haft tur. Hon fick sitt drömyrke, som polis i yttre tjänst, och har kunnat fortsätta med ridningen – hennes stora passion.

– Här står jag nu i uniform och hästarna går där hemma i hagen, säger hon med ett stort leende.

”Bara vi inte blir stoppade av polisen”

Hon tänker inte längre så mycket på olyckan, men det händer att hon blir påmind. I sin yrkesroll stöter Sara Andersson på påverkade förare allt som oftast. Det handlar inte bara om klichébilden av en missbrukare.

– Det är allt från förskolepedagoger till läkare, missbrukare – alla. Antingen kör de när de har druckit eller så kör de dagen efter, när de fortfarande är påverkade. Och så tänker de: ”Bara vi inte blir stoppade av polisen.” Men det farliga är om de skadar sig själva eller någon annan. Att polisen tar dem är bara bra, säger Sara Andersson.

Föraren som körde på Sara Andersson fick 2,5 år i fängelse. Men hon vet inte om längre fängelsestraff är en lösning på problemet. Hon tror på det främst i avskräckande syfte och poängterar vikten av att den dömda i sådana fall får vård. Hur hon känner för föraren som körde på henne i dag är inget hon vill prata om. Men på en punkt är hon tydlig.

–  Jag kan inte förlåta hans gärning. Att man kör bil påverkad antingen av alkohol eller narkotika, det tycker jag inte är förlåtligt någonstans, säger Sara Andersson.