Nu säger vi SUPERSTORT TACK till Håkan Gunneriusson och till alla er som ställt initierade och genomtänkta frågor.

Tack för allt engagemang!

Tack själv för tillfället!

Då ingen part är intresserad av det så är inte risken överhängande. Det var ej heller av intresse vid de förra världskrigen. Men med ett Nato som de facto visar återhållsamhet är risken mindre än under en multipolär värld med autonoma stormakter. som 1914 och 1939.

Vi har en ständig beredskap för dessa scenarion och angrepp sker ständigt även om det inte handlar om sprängdåd sanktionerade av främmande stat. Nyligen uppdagade spionaffärer visar att det är ett pågående problem och sannolikt finns det ouppklarade affärer vi i offentligheten inte känner till och säkert även sådana som inte är avslöjade alls.

Sabotage i form av direkt materiel förstörelse (där jag inte räknar cyberattacker som sker dagligen) måste dock ha ett syfte bortom själva störandet av samhällsfunktion. Sådana aktioner måste således vara en pusselbit i ett större scenario som vi inte ser just nu.

Ryssland är en kärnvapenmakt och är en av de krigförande parterna. På det sättet kan man säga att risken finns. Däremot har Ryssland uppenbarligen inte tagit lättvindigt på detta med att använda kärnvapen. De vet att det kan komma att utlösa starka reaktioner i Väst, om inte annat. Vid ukrainsk krigslycka och säg att Ukraina tar mark i Ryssland då är det inte orimligt att Ryssland kan tänkas använda kärnvapen. Det är huvudskälet till att man från amerikansk sida gärna vill försäkra sig om att Ukraina helst inte använder amerikanska vapen på rysk mark.

Om rysk mark inte ockuperas finns det förstås fortfarande en risk för att kärnvapen används, men då måste rysk desperation infinna sig på annat sätt (förestående revolution i Ryssland, Putins mentala hälsa eller annat ).

Ryssland styrka är här egentligen dess svaghet. Det politiska väst drabbas mer än Ryssland av en rubbad världshandel då våra samhällen är så mycket ner beroende av världshandeln. Rysk ekonomi är inte lika utvecklad och deras fall blir heller inte lika stort. Lägger man därtill att demokratier har val där ekonomin kan fälla avgörandet är världshandeln ett större politiskt problem för Väst. Rysslands ekonomi drabbas förstås med, men de kommer att kunna sälja sina råvaror rabatterat till andra länder. Krasst sett kommer dessa råvaror sannolikt att nå oss i Väst med mellanhänder. Varför ? Helt enkelt för att vi vill ha dem. Det finns en inbyggd motsättning mellan universella mänskliga rättigheter, stater och frihandel.

Det handlar om uthållighet på båda sidor. Hur länge kan Ryssland upprätthålla detta militära tryck och hur länge kan Ukraina dels försvara sig, dels hantera den påfrestning som kriget utgör. Vi i Väst säger att vi står bakom Ukraina, men det är de som står mitt i kriget. Det är Ukrainas val att fortsätta göra motstånd mot agressionskriget eller ej. Oavsett den viljan så måste Västs vilja att fortsätta ge stöd fortsätta för att motståndet skall kunna ske.

Således är det inte bara en fråga om Rysslands vilja och Ukrainas vilja. Västs vilja till stöd är en separat faktor vid sidan av Ukrainas vilja. Båda måste vara i kraft för att Ukraina skall kunna fortsätta sin kamp.

Att hoppas på politisk förändring i Ryssland är förstås en möjlighet. Men sannolikt så skall man inte förvänta sig för mycket av ett post-Putin Ryssland. Möjligt att ett sådant skulle kunna avveckla kriget, utan att för den skull ändra sig i demokratisk riktning.,

Generellt sett är det inte öppet att utträda ur en statsbildning bara för att delar av befolkningen tycker så.

Nu har bevisligen Ryssland fört in krigsmateriel i Östra Ukraina under tiden 2014-2021 (det finns mängder med observationer,men förekomsten av T-72B3 stridsvagnar är ett exempel). Detta i strid med Minsk II. OSSE har heller inte fått agera så som det skulle få agera enligt Minsk II. Men visst om Minsk II hade fått gälla hade situationen kunnat de-eskaleras.

Det är ett stort problem. Då militär produktion sker på en marknad är inte den beredd på den konsumtion som nu sker avseende inte bara garanter och ammunition utan även fordon. Det första som måste ske för att industrin skall reagera är att det kommer orders från stater. När det sker kommer det att gå skattemedel till detta och det är inte säkert att alla regeringar är villiga att riskera välfärden och därmed sin politiska makt för detta. Det kommer säkert att ske till viss gräns, men som jag beskriver finns det en tröghet i detta system som gör att det inte sker lika snabbt som det skulle skett vid ett direkt existentiellt hot.

Tilläggas kan att även Ryssland har detta problem att hantera, att återuppta gamla produktionslinor (exempelvis 203 mm granater). Det går dock fortare för Ryssland att fatta sådana beslut, i egenskap av diktatur.

Ryssland har uttryckt att de vill återupprätta den sovjetiska hegemonin. Det finns anledning att tro på detta, med allt vad det innebär för gamla Sovjetstater, i synnerhet för de utanför Nato.