På gårdsplanen vid gamla Highland hotell i Vuollerim springer tvååriga Neat och fyraåriga Josann från Eritrea omkring i solskenet.

För det är väl så att om du är två eller fyra år så spelar det ingen roll att du precis flytt över halva världen. Eller att du nyligen åkt buss i 13 timmar från asylmottagningen i Gävle: Nu är nu och leka måste man!

De flesta av de 33 nyanlända flyktingarna är precis som Neat och Josann från Eritrea. En av dem är ynglingen Endrias Teklebrhan som säger att han flytt från oroligheter och fattigdom i sitt hemland.

Han berättar att ankomsten till flyktingboendet i Vuollerim på onsdagens morgon var förvirrande för dem alla.

-Vi såg ingen här, inga hus och vi pratade på bussen om varför de tagit oss till en sådan plats, säger han.

Han ser gravallvarlig ut och lyckas på knagglig engelska förmedla den förmodligen ganska skrämmande upplevelsen att bli levererad mitt ute i vad de upplevde som den norrbottniska vildmarken.

Men så spricker han upp i ett leende.

-Sedan visade de oss kartan över området och vi såg hus och samhällen. Efter det har det bara varit bra.

Han hoppas i första hand att saker och ting ska stabilisera sig i Eritrea, i andra hand att han ska kunna studera i Sverige.

Boendet i Vuollerim ska rymma mer än 70 personer.

Men än så länge är det hela nytt också för personalen och så här första riktiga dagen har det handlat mycket om små praktiska ärenden.

Ett amputerat ben behöver tillsyn, medicin köpas och hur mycket mat och vad för sorts mat går det åt.

Allt har gått bra men det har funnits en oro.

-Vad bär de med sig, vad har de varit med om? Är det trygga med att komma hit eller finns det en oro för vad man ska uppleva även här, berättar flyktingboendets föreståndare Sten-Göran Hellstrand.

-Men de verkar må förhållandevis gott och vi har en bra kommunikation. Allting fungerar bra hittills.