Christoffer Mäkitalo Visa alla (2)
Visa alla (2)

Christoffer berättar om lavinolyckan

Publicerad

I söndags drogs Christoffer Mäkitalo, 32, med i en lavin i Riksgränsen. Han överlevde. På sin facebooksida berättar han om händelsen. En berättelse han vill dela med sig av.

Vet inte riktigt hur, eller med vilka ord jag ska kunna beskriva gårdagen… Otroligt många känslor och tankar har snurrat i mitt huvud under det sista dygnet. Ånger för dåliga beslut, tacksamhet för att jag idag sitter här och skriver dessa rader, oändlig kärlek till mina nära och glädje över all stöd. Jag har, likt så många av er, ett glödande intresse för friåkningen, där naturens mäktighet, bergens kittlande känsla och adrenalinets pumpande kraft fungerar som en sugande drog. Riskerna ligger i sportens natur, det är vi alla fullt medvetna om, och accepterar dem. Ett linjärt register med 100 % säkerhet i ena änden, total tillfredställelse i den andra. Där emellan en gräns som man försöker att hålla sig så nära som möjligt, men samtidigt alltid på rätt sida. Vi vet också att många gånger balanserar vi på den där gränsen, och när vi väl är nere så har vi tippat över på rätt sida, ”fy fan va härligt åk!”… Vi skaffar oss kunskap och materiella resurser, vi förser oss med information och erfarenhet, allt för att hela tiden vara på den rätta sidan… men ändå så passeras gränsen… Varför?... Jag har inget bra svar, kanske en kombination mellan strävan efter det perfekta åket och naggad respekt eller kanske ren och skär förnekelse!... för kunskapen och vetskapen brukar oftast inte brista!
 

”Hör dånet”

Gårdagen är inget undantag, Igår togs ett dåligt beslut, gränsen trampades över en gång för mycket, så enkelt är det och det är nått jag bara får leva med….varför?...ja, åter igen så har jag inga bra svar, förhållandena var vi fullt medvetna om, riskerna visste vi, erfarenheten fanns… Kanske det var frestelsen som tog överhand, kanske var det avtrubbning, kanske berodde det på att det ”bara” var hemmafjället, kanske en underskattning, kanske missbedömning, kanske negligering … mest troligt lite av varje!… Hur som helst så skrämmer tanken på hur många gånger genom årens lopp som man har gjort samma övertramp, men med ett gott resultat?... Det är lätt att ”sitta på läktaren” och vädra sina åsikter om huruvida ditt och datt… jag har själv suttit där med solglasögonen på mig och med en kaffekopp i handen, betraktat åkare från håll och snabbt påpekat deras omdömeslösa handlingar, men där konsekvenserna uteblivit… Men jag tror starkt att de flesta inom sporten, oavsett om du är erfaren bergsget, säsongare med moppemustasch, råhudad brandmästare eller uppkittad stockholmare någon gång har passerat gränsen, kanske snabbt studsat tillbaka, kanske inte… Well, hur man än vrider och vänder så är det bara en sak som är säker, vi tog fel beslut, och det ångrar jag!
 

Jag kommer aldrig att glömma känslan när jag hör dånet och ser hur jorden spricker under mina fötter, när jag tittar mig runt och konstaterar att jag har ingen exit. Jag kommer aldrig att glömma känslan av att bli begravd i ett totalt mörker och en ensamhet utöver det begripliga. Jag kommer aldrig glömma tanken på att jag inte får kriga, att jag måste slappna av, spara syre, spara syre. Jag kommer aldrig att glömma känslan av att syret inte räcker till... svart...

Tackar sina räddare

Men Jag kommer aldrig heller glömma rösterna från Jonny Isacson och ”patrull-Patrik” minuten då allt återvände, inte heller mötena med de människor som varit där, och räddat mitt liv. Mina första tankar går naturligtvis till min älskade familj, Annica, barnen och ni andra.. Men sen så tänker jag på er, ni som faktiskt har räddat mitt liv! Det är med tacksamhetstårar rinnandes efter mina kinder som jag sitter här i soffan hemma i Lövskär och försöker formulera ett Tack!.. Jag kom hem idag efter jobbet och möttes av min familj som kramade om mig, gav mig teckningen på bilden och hörde Liam säga –”Tack Pappa för att du överlevde!” Nu hör jag mina barn andas tungt och ser min älskade Annica ligga i sängen, tryggt sovandes i väntan på att jag ska komma och krypa ner bredvid henne. Och vi har alla er att tacka för att ni gjorde detta möjligt. Det är på grund av er fantastiska insats, er kunskap och handlingskraft som jag nu kan gå och lägga mig och vakna upp imorgon till en ny strålande dag!... finns inte ord att beskriva… Tack!
 

Med risk för att detta kommer att likna ett tacktal på nån gala så vill jag också rikta strålkastarna på mina vänner som visat sitt stöd, kollegorna på ambulansen och chefen!..Å du, Jonny Isacson, tack för att du är min vän!...
Sen ska Riksgränsen med all personal ha en eloge för ett tryggt omhändertagande och en varm känsla… men för att inte tala om det engagemang och vilja som alla visade i lavinområdet… fantastiskt bra jobbat, gäster, personal och allt där emellan!


Jag skulle gärna vilja att ni som vill dela med er av bilder, filmer och kontaktuppgifter till berörda får jättegärna göra det, i utbildningssyfte naturligtvis! Och om det är nån annan av er som läser detta och känner att i skulle vilja prata med mig av nån anledning så får ni jättegärna göra det, oavsett om det är ris, ros, frågor eller funderingar! Men bara så ni vet, jag kommer inte lägga ner friåkningen!

Till er andra friåkare så vill jag passa på att be om ursäkt för snöbristen på Nordals!

Sen måste detta inlägg spridas, kanske når det fram till alla er berörda!

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Lavin i Riksgränsen

Mer i ämnet