Pandemin har påverkat i stort sett alla människor på ett eller annat sätt. Restriktionerna för att skydda våra äldsta har skett i välvilja men det har också medfört att många har känt och känner sig väldigt ensamma.

”Värsta som kan hända mig – har bara dem”

Maria Del Rosario Gustafsson är inget undantag. På köksluckorna och kyl- och frysskåpsdörrarna har hon satt upp fotografier på sin familj. Samtliga bor i södra Sverige och hon kan på grund av pandemiläget inte träffa dem.

– Jag måste ha dem med mig hela tiden. Jag kan inte träffa dem, inte åka någonstans. Jag saknar dem så mycket. Området där man kan vara krymper, säger Maria.

Hon försöker sätta ord på hur det är att inte kunna träffa sina barn och barnbarn:

– Hemskt. Det värsta som kan hända mig. Jag har bara dem.

Rensar tankarna i skogen

Utanför hennes bostad på Polcirkelvägen kan man höra takdropp och fågelkvitter. Efter en lång och mörk vinter väntar en ny tid.

– Jag brukar ta promenader. Det är så fint i skogen, man rensar tankarna. Jag har också fina vänner här som ringer och vill att jag kommer med till hembygdsgården i dag. Det känns bra, säger hon.

Längtar efter att resa igen

Maria växte upp på landsbygden i södra Chile men sedan flyttade hennes familj till staden Valparaiso. Norrbottniska Murjek, som hon varit bosatt i sedan början av 2000-talet, påminner henne om de tidiga åren i den lilla bondbyn.

– Stora skillnaden var att det fanns så mycket djur där. Kor, hästar. Här har vi istället älgar och renar, säger hon och skrattar.

Tycker du om att resa?

– Om jag tycker om att resa? Jo, väldigt mycket. Det älskar jag.