Centralisering till storstäder sker över hela världen. Så även i Norge där Oslo och regionala huvudstäder växer. Men för att värna om sin glesbygd har den norska staten sett till att kommuner och deras politiska beslutsfattare har makt över markanvändning i sin kommun. Och om kommuner tillåter gruvor och vattenkraftverk får de ta del av vinstpengarna.
– I Norge har lokala politiker makt bakom sina krav. Staten har insett att folk vill ha kontroll över sina naturresurser och kommuner vill ha arbetstillfällen. Överskottet från utnyttjandet av naturresurser ska tillbaka till den lokala miljön, säger professor Nils Aarsäther, professor i samhällsplanering vid Tromsö universitet.
Små kommuner bestämmer själva
Det speciella med Norge är den starka ställningen som de små kommunerna har för att skydda sitt naturbaserade näringsliv. Kommunerna själva bestämmer över markanvändning när det gäller till exempel gruvor eller vattenkraftverk.
Säger kommuner nej så är det nej. Det har skett i två samiska kommuner alldeles nyligen där den ena inte ville ha en gruva i sitt område och där den andra ska tillåta gruvdrift inne i renbetesområdet.
Vattenkraftskommuner skriver så kallade koncessionsavtal med kraftbolagen om hur stor del av vinstpengarna som ska komma tillbaka. Kommuner har också rätt att ta fastighetsskatt över markanvändning.
– Storfjord kommun i norra Tromsö län har varit lyckosam när det gäller för att få tillbaka pengar för vattenkraften. Storfjord har ställt krav och fått till exempel arbetstillfällen för kvinnor. Ett nytt tvätteri etablerades i kommunen för att ge kvinnorna en chans, berättar professor Nils Aarsäther.
10 miljoner kronor per år
Kåfjord är en annan kommun där det byggdes ett vattenkraftverk på 70-talet. Kommunen har drygt två tusen invånare fördelade på olika tätorter. Vattenkraftverket torrlade nästan helt älven och fisket har tagit skada. Som plåster på såren får Kåfjord kommun ca tio miljoner kronor per år i koncessionspengar för vattenkraftverket. Det kan jämföras med de tjugo miljoner kronorna som Jokkmokk med mer än dubbelt så många invånare och tio kraftverk får per år. Och för att få pengarna måste Jokkmokks kommun ansöka om det enligt ett strikt regelverk.
Utöver den kommunala rätten att få koncessionsavgifter för naturresursanvändning och fastighetsskatt så har Norge ett liknande skatteutjämningssystem som Sverige har – där pengar ska fördelas från de rika kommunerna till de fattiga.
– Vi har kunnat ha en decentraliserad skola i Kåfjord kommun utan att ha behövt lägga ner mindre byaskolor tack vare vattenkraftmiljonerna, berättar kommunalrådet Svein Oddvar Leiros (C). Vi har också byggt en ny sporthall och dragit ett modernt fibernät till hushåll och företag i kommunen.
Nu har Kåfjord tuffat till sig och vill följa Storfjords exempel.
– Vårt gamla koncessionsavtal är från 70-talet och vi vill ha mer pengar för vattenkraftens ingrepp i vår natur. Vi har lämnat en ansökan på ett nytt koncessionsavtal till den norska energimyndigheten och väntar på svar inom två år, berättar kommunalrådet i Kåfjord.
Varken Kåfjord eller Storfjord saknar kvalificerad arbetskraft såsom läkare till exempel.
– Vi har inga problem med att rekrytera, berättar Svein Oddvar Leiros. Läkare som bosätter sig här får ju sina studielån efterskänkta. Och företagen i norra Tromsö län betalar mindre i arbetsgivaravgifter, det gör ju att företagen stannar hos oss, fast givetvis skulle vi vilja se fler företagsetableringar, avslutar kommunalrådet.
I den till synes otillgängliga terrängen mellan höga berg och djupa fjordar och längs serpentinvägarna finns det som börjar saknas i Sverige: livskraftiga små glesbygdssamhällen.