– Jag brukar säga att jag lever med en bestulen barndom, det går inte att ersätta, det kommer att följa mig till graven, säger Lars Levi Sunna till Sameradion & SVT Sámpi.
Det är Lars Levi Sunna som har gett namn åt nomadskoleboken: När jag var åtta år lämnade jag mitt hem och jag har inte kommit tillbaka.
Alla barn från de renskötande familjerna skulle gå i nomadskolan som låg 500 meter från Jukkasjärvi kyrka.
I boken vittnar flera om undermålig undervisning. Våld och pennalism på internatet. Och hur jobbigt det var för ett litet barn att lämna föräldrarna.
Många tårar
– Vid varje tillfälle när man efter loven skulle tillbaka dit så grät man så fruktansvärt, man försökte hålla morsan och farsan i koltfållen.
När Lars Levi sedan började i ungdomsskolan i Kiruna så visade det sig att han i nomadskolan inte fått samma undervisning som sina klasskamrater som gått i folkskolan
– Vi hade inte samhällskunskap, vi hade nomadkunskap, likadant med svenska, de gav oss en papperslapp, plocka ut verben i de här meningarna....jag visste överhuvudtaget inte vad det var, det var ingen som hade lärt mig.
”Man var inlåst”
Nils Henrik Sikku bor i dag i Jokkmokk men är uppvuxen i Övre Soppero och gick på nomadskolan i slutet av 50-talet.
– Man blev kvarlämnad där, ingen berättade egentligen varför. Så när vi körde in i Lannavaara så var det som att åka en enkelriktad väg in i en återvändsgränd man skulle aldrig komma ut därifrån. När man väl kom dit så var man inlåst. Det stämde ju i väldigt många år.
Då Nils Henrik Sikku började på nomadskolan i Lannavaara flyttade han precis som de andra nomadskolebarnen in på internatet.
”Lapp ska vara lapp”
Nils Henrik Sikku beskriver skolan som en fristad men tiden på internatet präglades av övergrepp och våld, både från personalen men också mellan barnen.
Nils Henriks föräldrar skrev brev om orättvisorna – utan att det hjälpte.
– Det mesta pågick i internatets skyddade miljö där man kunde göra vad som helst och det gjordes vad som helst, man togs in i ett rum, blev slagen och ja.. så var det.
Nomadskolorna var under kyrkans förvaltning en del av rasbiologin som ledde till statens lapp-ska-vara-lapp-politik.
Statens lapp-ska-vara-lapp-politik var en särskiljande politik som skiljde samer från andra svenskar och samer från varandra – bland annat genom att peka ut i vilken skola de skulle gå i.
– Det fanns alltid andra som gjorde bedömningen om man dög till det ena eller andra, om man var högre eller lägre, eller vad man det nu var.
Påverkar relationer än i dag
Hur påverkade det här era relationer barn emellan?
– Jag kommer ihåg fortfarande när vi gjorde konfirmationen och cyklade mellan Nedre och Övre Soppero, då slogs vi fortfarande med varandra för att vi inte visste bättre, vi var fortfarande segregerade.
Påverkar det relationer än i dag?
– Ja självklart, vi ser resultaten idag i de konflikter som finns ute i mark och bygd,
Nu att svenska kyrkan har samlat berättelser i en bok och kommer också med en vitbok. Skulle du vilja se att de gör något mer?
– Det är en jättesvår fråga, säg att de säger förlåt till exempel, vi kan väl fundera på det, hur hanterar man det, det är inte så självklart för ingen har frågat oss.