”Vad är det där?” Maria står framför spegeln, lyfter högerarmen och noterar hur konstig huden ser ut på högra bröstet. Bara några dagar senare är hon rutinkallad till mammografi, och ber sköterskan ta extra bilder på bröstet.
Bilderna visar att allt inte står rätt till. Ett vävnadsprov tas, och när läkaren ger Maria beskedet svartnar det för ögonen.
– Ska jag dö nu? Det var första tanken. Så tänker nog de flesta, i svart och vitt.
Inför årsdagen efter cancerbeskedet har Maria sovit dåligt, funderat på hur just den här dagen ska bli, på om ovälkomna tankar ska väckas till liv. Men nu är hon träningsklädd. Crosstrainern har blivit en bästa vän, precis som styrketräningen.
Började redan första dagen
– Jag började redan första dagen med cellgiftsbehandling, med en rask promenad med en kompis i 40 minuter.
Fyra dagar in i den 18 veckor långa cellgiftsbehandlingen kom den förlamande tröttheten. Den sort som kan kännas omöjlig att övervinna, ens för att utföra de enklaste vardagssysslor.
– Men jag motionerade ändå. Var kraften kom ifrån vet jag inte, jag bara bestämde mig med stöd av kompisar och familj. Efteråt mådde jag alltid bättre. Jag var inte lika trött, hade inte lika ont.
Sedan i höstas gymtränar hon tre gånger i veckan. Tacksam för att hon kan.
– Det är nästan lustigt, men innan cancern hade jag problem med ryggen. Det har jag inte längre.
Den gamla Maria är borta
Den gamla Maria finns inte längre. Den stressade, den som städade ofta. I 22 år har hon jobbat på ElektroSkandia och alltid trivts. Nu jobbar hon halvtid.
– Idag betyder jobbet och arbetskamraterna ännu mer. Jag har också blivit mycket lugnare, det säger alla.
Det allra värsta var när håret ramlade av. När hon inte kände igen sin spegelbild – med kal hjässa och utan ögonbryn.
– Peruk kände jag mig obekväm i, jag hade små mössor istället. Men att gå runt i en sådan mitt i sommaren och känna blickarna, usch... Det var underbart när håret började växa ut igen, när jag inte behövde sova i mössa längre för att kudden var kall.
I minst fem år, kanske tio, ska Maria äta medicin för att minska risken för återfall.
– I dag vet jag att bröstcancer inte behöver vara lika med död. Min stödperson i bröstcancerföreningen Hilda har inte haft något återfall på 20 år. Men livet är skört. Ingen vet, man kan få cancer eller återfall även om man gör allt ”rätt”. Jag kan bara försöka leva så att jag mår så bra som möjligt, och träningen är en jätteviktig del i det.