I augusti 2011 bytte jag Falun mot Örebro. Ett nytt jobb i en större stad lockade. Men det fanns ett stort problem: att hitta någonstans att bo.

Mina arbetstider, ibland start 04.30, krävde cykelavstånd till jobbet. Jag hade tur. Den nya arbetsgivaren hade en övernattningslägenhet, möblerad med kontorsmöbler.

Det blev min räddning. Eftersom mitt nya jobb var ett vikariat hade jag ingen möjlighet att få en lägenhet genom Öbo:s näringslivsförtur.

I väntan på att övernattningslägenheten skulle bli ledig spenderade jag de första två veckorna i Örebro på en tältsäng hos en vän.

Övernattningslägenheten blev mitt hem omkring åtta månader. Det fanns inget annat. Samtalen till de privata fastighetsägarna möttes av en vänligt men bestämt ”Tyvärr, vi tar inte emot fler intresseanmälningar”.

Våren 2012 var jag tvungen att flytta. Historiken i min webbläsare var entydig, flera sökningar om dagen på Blocket. Lägenheter försvann minuter efter att de annonserats ut. Till slut fick jag napp och det är inte omöjligt att hitta en bostad i Örebro, trots att köpoängen hos det kommunala bostadsbolaget inte ens räcker till en parkering. Men det krävs många samtal och framför allt tur. Mycket tur.

Att så många vill bo här är ett angenämt problem för Örebro. Risken är att bostadsmarknaden blir fastighetsägarnas marknad där hyresgästerna i desperation nöjer sig med lägenheter i låg standard till höga hyror.

I värsta fall väljer hyresgästerna att bo någon annanstans i landet.