I Varberga bor Inger Gyllstrand. Hon flyttade hit 1971, en tid då bostadsbristen var ett faktum i Sverige. Då var området en del av miljonprogrammet, en satsning som gick ut på att Sverige skulle få en miljon bostäder inom tio år. Varberga byggdes 1962, och var då det största byggprojektet i Örebros historia.

— Jag trivdes från allra första början när jag kom hit och kände att jag hörde hemma. Det var så fantastiskt fint i Varberga och jag var så lycklig att jag fick en lägenhet, säger Inger.

Ett år senare, 1972, flyttade Kerstin Lindahl till Varberga. Några år senare flyttade hon till samma gård som Inger och har bott kvar sen dess.

— Jag känner en tillhörighet, hemkänsla och en gårdsanda här i Varberga. Vi har ofta träffar med alla grannar och vi har haft väldigt trevligt under åren som gått, säger Kerstin.

Under en tid har Varberga haft ett dåligt rykte i Örebro om att vara stökigt, men det är något som varken Inger eller Kerstin håller med om.

— En del har på skämt kallat Varberga för ”socialberga” men jag vill nästan kalla det ”välberga”, säger Kerstin.

Nu har Kerstin och Inger anordnat en utställning i deras fritidslokal tillsammans med flera andra i området. Syftet med utställningen är att uppmärksamma att Varberga fyller 50 år och att visa upp lokala talanger.

— Det finns så många förmågor i alla dessa lägenheter på den här gården som vi vill visa upp, säger Inger.

Att Varberga som område har fått en stor betydelse i både Kerstin och Ingers liv går inte att undgå. Här känner de gemenskap och tillhörighet, och ingen av dem vill flytta härifrån.

— Jag trivs väldigt bra här och hoppas att jag får bo kvar, säger Inger.

Hur mycket betyder den här gemenskapen för dig?

— Det betyder väldigt mycket för mig, säger Kerstin.