En gång i tiden arbetade runt 600 personer på Lundbergs läder i Valdemarsvik. I garveriet användes krom för beredning av skinnen. På den tiden släpptes kromresterna rakt ut i Valdemarsviken. Det är orsaken till den sanering just nu pågår.

Farligt krom

Varje år frigörs 3,5 ton krom i Valdemarsviken, exempelvis av att båtar  som rör upp bottnarna. Av den mängden sjunker ungefär hälften ner i bottensedimenten igen, men resten sprider sig ut i vattnet. Krom är farligt för djurlivet.

Redan 2002 påbörjades en studie för att se vad som kunde göras åt det förorenade området. I våras kom så till slut det mudderverk som tar upp lermassor från botten av viken.

Totalt beräknas saneringen kosta 308 miljoner och bekostas till största delen av Naturvårdsverket.

Blandas med cement

Ett belgiskt företag gör jobbet, från att muddra till att lagra det förorenade materialet. De lermassor med krom som tas upp körs på pråmar till Grännäsområdet lite längre ut i viken. Där får materialet vila i bassänger för att separerara vatten från mer fast material. Vattnet renas medan resterna blandas med cement.

Därefter körs cementblandningen ut på ett landområde där den får stelna och lagras. Runt cementlagret kommer det att finnas andra skyddande lager av bland annat lera för att cementblandningen med krom inte ska vittra ut i naturen igen.

Med den kunskap som finns idag ska det inte bli farligt för kommande generationer.

– Nej, det är både tätt neråt i den lermäktighet som finns i bottnarna här. Sedan blir det tätt uppåt när vi täcker med lera, säger Thomas Örnberg, teknisk chef på Valdemarsviks kommun

På toppen av de inkapslade föroreningarna blir det jord för att kommunen ska kunna använda området. Flera förslag finns om vad som ska finnas där i framtiden, fotbollsplaner, camping eller en mindre golfbana.

Tjustöka hittad

I bottensedimenten finns inte bara giftigt krom. Dykarna plockar regelbundet upp olika föremål som blir till spår av Valdemarsviks historia. Det mesta rör sig om skräp i olika former, men det finns intressantare fynd.

Inne i en utställningslokal i det så kallade Sjöhuset ligger ett av fynden mitt i rummet. Det är en Tjustöka, en träbåtstyp som var vanlig mellan Valdemarsvik och Loftahammar.

– Man kan säga att båtar i skärgården fungerar som dialekter och markerade var folk kom ifrån, säger allmogebåtsfantasten Per Aspenberg.

Just detta exemplar är troligen byggt någon gång på 1800-talet. Entusiaster mäter nu upp båtvraket för att det ska vara möjligt att bygga en kopia.

Plats för visioner

Saneringsarbetet resulterar inte bara i att Valdemarsviken blir renare och att en bit historia plockas upp ur djupen. Det ger också kommunen utrymme för visioner.

– Vi tror och vi vet att vi är en turistkommun, en sommarkommun. Ett trevligare centrum lockar fler besökare, säger Thomas Örnberg.

Planer finns på att ta bort en del gamla hus och bygga nya på andra ställen. Tanken är att centrala Valdemarsvik ska få bättre kontakt med vattnet och hamnen, men innan de tankarna blir verklighet lär det dröja ytterligare några år.