Han började sin journalistbana redan som barn. Han intervjuade grannar och andra hemma i Sigtuna och gjorde en tidning med hjälp av mammas skrivmaskin och en stencileringsapparat.
– Tidningen kostade 10 öre. Mamma och pappa var redan då säkra på vad jag skulle bli, säger han.
Retade upp annonsörer
Mitt under vänstervågen 1968 började han sin utbildning på Skurups Folkhögskola. Två år senare fick han jobb på Trelleborgs Allehanda.
– Arbetsgivarna tyckte det var bättre med någon från folkhögskolan än från Journalisthögskolan som de såg som alltför vänstervriden.
Det hindrade dock inte Jonas från att skriva om sådant som retade upp vissa annonsörer. Efter en artikel om de dåliga anställningsvillkoren på Domus kallades han och chefredaktören till företaget för ett samtal. När de kom dit låg annonsbilagan uppslagen på bordet som en tyst påminnelse om var en del av tidningens pengar kom ifrån, berättar han.
Nervös vid första sändningen
1973 hamnade Jonas för första gången i Norrköping och tidningen Folkbladet, men efter några år bytte han till lokalradions Radio Sörmland. Där sände han morgonprogram och fick bestämma musiken själv. Sällan har sörmlänningarna fått höra så mycket blues som under de åren.
1987 blev han programledare för SVT:s Mittnytt i Sundsvall. Inför första sändningen var han nervös och när den drog igång visade det sig att det inte hördes något ljud från inslagen.
– Jag tvingades berätta att det var tekniska problem. Men nervositeten släppte eftersom jag fick vara spontan.
I mitten av 90-talet hamnade han på det som då kallades Östnytt, där han alltsedan dess varit ett välbekant ansikte i rutan.
”Bra att det finns en gräns”
Så vad ska han då göra när strålkastarljuset slocknat? Ja, kanske blir det ett och annat inhopp som sommarvikarie på SVT, men han kan tänka sig andra uppdrag också. Och så blir det ju mer tid till barn och barnbarn.
Men visst känns det konstigt det där med att gå i pension.
– De här sista dagarna har jag lagt märke till varje steg. Nu är det sista gången jag sätter på mig mikrofonen, sista gången jag går nedför trappan, sista gången dörren går igen. Samtidigt är det bra att det finns en gräns när man måste sluta, annars hade jag kanske fortsatt några år till, säger han.