Det är måndag och fem dagar kvar tills det är dags att äntra hojen igen, för att ta sig an de 30 milen runt sjön. Jag går, lite nervöst, in minst en gång i timmen i telefonen för att läsa väderprognosen för helgen.

Är jag på väg att bli sjuk? Har jag ont någonstans och hur pigg är jag egentligen?

Trots över 300 träningsmil i kroppen så är man hyperkänslig för hälsosignaler så här i Vätternveckan. När man sedan står där vid starten på torget i Motala tidigt på lördagsmorgonen så visar det sig oftast att oron var obefogad.

Att genomföra 30 mil cykling runt Vättern är som att ta sig igenom en palett av olika väderlek. Det kan vara regn hela vägen, regn halva vägen, åska, soligt och varmt, nära frostkänning kl 06 i Gränna eller halv storm och nordlig vind i ryggen till Jönköping och tvärt om på andra sidan sjön.

Vätternrundan är också en form av gemenskap, inte minst bland oss motionärer. Vi har ett gemensamt mål, vi vet hur jäkligt det kan vara, vilket avspeglas i att man oftast, om man är ensam eller två, är välkommen att hänga med en grupp för att lindra plågan lite.

Blåbärssoppa, sportdryck, kaffe, saft, bullar, bananer, saltgurka, korv med mos och/eller gröt i Jönköping och lasagne i Hjo är ingredienser som håller trötthet och slitna muskler i schack.

Arrangörerna gör ett jättejobb för att få allt att funka inte minst när det gäller säkerheten, en sak som blir bättre för vart år med långa sträckor där det är bilfritt.

För min egen del har det blivit 15 rundor, men jag tvingas tyvärr att ställa in i år på grund av en knäskada.

Men 2020, då...