Arbetsförmedlingen i staden har tagit det säkra för det osäkra och lånat en extrastor lokal. Och alla vet att det kommer att bli rusning – när fyra industriföretag ställer upp för att träffa Österlens många arbetslösa och kanske rentav erbjuda några av dem arbete.

”Tar vad som helst”

– Får jag ett jobb i eftermiddag tar jag det, kvittar nästan vad det är, säger 19-årige Olof Ahl, en av många förväntansfulla som slutit upp.

Så resonerar även Max Eriksson, också han 19 år och arbetslös.

– Att hitta ett jobb är just nu mitt första mål. Och egentligen mitt enda, säger han.

Arbetslösheten på Österlen har de senaste två åren skjutit i höjden. I Simrishamn går en av sju unga utan jobb – i Tomelilla är siffran ännu högre; en av fem. Nu talas det om en försiktig ljusning i sikte – men samtidigt om att industrin, trots mängder av arbetsvilliga, ändå har svårt att hitta ”rätt folk”.

Entusiasmen sjunker

John Nilsson, chef för Arbetsförmedlingen i Simrishamn och Tomelilla, säger:

– Det är ett av våra stora problem. Det finns en hel del företag som är i begrepp att nyanställa, men ofta visar sig deras krav svåra att matcha. Många av våra sökande skulle behöva mer utbildning, industrin erbjuder inte längre okvalificerade jobb på samma sätt som förr.

Fast bland de inbjudna företagen tycks få ha något att erbjuda överhuvudtaget. Det sonderas, diskuteras och utbyts telefonummner, men entusiasmen sjunker i takt med syrehalten i den fullknökade lokalen.

– Vi förväntar oss visserligen att kunna utöka vår produktion. Isåfall kan det bli tal om nyanställningar, men vi är inte där idag, förklarar till exempel Kerstin Lövgren, personalansvarig på Kiviks musteri.

”Folk verkar desperata”

En bit bort tar Muradija Mojkovic, personalspecialist på Simrishamnsföretaget Plastal, emot ansökningshandlingar. Inte heller hon tycks beredd att anställa någon på stående fot.

– Vi har anställt en del operatörer förra året, men just idag letar vi inte efter någon speciell yrkeskategori, säger hon.

Kompisarna Anna och Sara lämnar mötet i stor besvikelse.

– Jag hade ingen aning om att det skulle komma så mycket folk. Folk verkar desperata – och det finns ju inga jobb, suckar Sara Coelho-Matos.

Anna Molander nickar instämmande.

– Visst, det känns väl bättre att gå på ett sånt här möte än att göra ingenting. Men intrycket är ju att det knappt finns något att förmedla, säger hon.