Tidig morgon på Malmö C. Blåsigt och kallt, butikerna har inte öppnat ännu. Förseningsmeddelanden ropas ut en efter en, på grund av vädret.
Julian Nilsson hoppar av pågatåget från Ystad, hon tre minuter på sig att byta till Öresundståget.
– Jag är redan sen eftersom första tåget inte hade någon personal, så där förlorade vi 20 minuter. Den här vintern har varit tuff, vissa morgnar har jag faktiskt undrat vad jag håller på med, säger hon.
I två år har Julian pendlat fyra och en halv timme varje dag med buss och tåg. Hon jobbar som vårdassistent på ett demensboende i nordvästkvarteren i Köpenhamn, och hon stortrivs. Chefen har stor förståelse för att hon då och då kommer försent.
– Den tid jag missar får jag jobba igen. Dessutom jobbar jag var tredje helg, fortsätter Julian.
Hon är en av cirka 20 000 personer som varje dag åker över Öresundsbron för att ta sig till jobbet i Danmark.
Ju fler transportbyten, desto sämre hälsa
Ny forskning från Lund slår fast att pendling kan skada hälsan, framförallt långa restider över en timme och där resan kräver flera byten med kollektivtrafik. Stress och sömnproblem hör till de vanliga problemen.
Överläkaren Kristina Jakobsson har med sina kollegor gått igenom de stora folkhälsoenkäter som gjordes i Skåne 2004 och 2008. Där svarade 21?000 personer på frågor om bland annat arbetspendling och det visade sig att hälsan försämrades markant med ökad pendlingstid.
Mest drabbade är unga kvinnor. Särskilt småbarnsmammor.
Kristina Jakobsson menar att samhällsplanerarna har för dålig kunskap om vad den ökande långpendlingen får för konsekvenser.
Och köpenhamnspendlaren Julian känner igen sig vad gäller stressen.
– Visst är jag mer stressad nu än tidigare. Men jag har inga som helst problem med sömnen, skrattar Julian, som bestämt sig för att ha en positiv inställning till sin vardag.
– Det jag inte kan påverka, det kan jag inte påverka, och då är det bara att stå ut, resonerar hon.
Högre löner gör det värt mödan
En bidragande orsak till att hon fortsätter pendla är lönen på danska sidan, 3000-5000 kronor mer i månaden.
– Om jag skulle få ett motsvarande jobb i Sverige, där jag trivdes lika bra och lönen var desamma, skulle jag självklart ta det, tillägger hon.
Julian sitter på tåg och bussar 100 timmar i månaden, på ett år blir det närmare 30 veckor åt ren pendling. Hon vet allt om nerrivna kontaktledningar, signalfel och alternativa resvägar för att vinna tid.
– När jag slutar tre, brukar jag vara hemma vid halvsex. Då hinner jag precis hämta minsta sonen på dagis och stora killen på fritis. Men om jag blir försenad ringer jag bara till min man, så hämtar han barnen.
Julians man jobbar deltid, och lämnar därför alltid barnen på morgnarna.
– Ibland kan jag tänka att jag slösar bort så mycket tid. Det är nästan så att jag kunde börja extraknäcka på tågen! Men det är ju ingen som tvingar mig till det här livet, det är helt självvalt, säger hon.