I SVT:s arkiv går det hitta flera exempel på hur lucia såg ut när världen var svartvit. I en journalfilm från 1935 talas det om vikten av att hitta en lucia som är den ”ljuvaste bland de ljuva” och av frisk och av ”frisk och nordisk typ”.

Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess. Men än verkar det finnas gott om normer kring hur ett luciatåg ska se ut.

Sara Duarte jobbar på Malmö mot diskriminering, och har under flera år följt debatten kring lucia.

– Det har blivit mycket en del i det här kriget mot julen. Det blir ett verktyg för en del populistiska och rasistiska röster, där man menar att det här är en tradition som förstörs och håller på att försvinna.

Upplevs som hot mot kulturen

För två år sedan var Astrid Cederlöf lucia i SVT:s årliga TV-tåg. Idag ser hon tillbaka med sorg på de kommentarer som stormade efter hennes framträdande.

Och även under den här vintern har frågan blossat upp rejält, inte minst på sociala medier.

– Det har handlat om att man tycker att saker som hör till traditionen tas bort, och att detta blir något som hotar kulturen, säger Sara Duarte.

Men Sara Duarte vill i stället vända på begreppen, och framhålla lucia som en av våra mest svenska traditioner av alla.

– Från början var det en hednisk tradition där vi firade årets mörkaste dag och försökte skrämma bort troll. När Sverige blev katolskt började vi  ha små pojkkörer som gick runt från dörr till dörr, och sedan gick det över i att bli en tid när folk söp ganska mycket. Det tyckte inte prästerna om, säger Sara Duarte.

”Typiskt svenskt”

För att stävja superiet ville etablisemanget istället flytta fokus till något man tyckte var trevligare. Till exempel en tjej med ljus i håret. Lite lämpligt hade vi kvar luciadagen i kalendern från den katolska tiden, och då satsades på att lyfta fram henne lite mer.

– Det är alltså typiskt svenskt, ett hopkok av så många olika influenser som hela tiden förändras, säger Sara Duarte.