Fotografen och filmaren Nils Petter Löfstedt lärde känna Jean Hermanson under hans sista år i livet. Han blev Jeans fotoassistent och kom att bli den som senare förvaltade hans arkiv. Det arkiv som i dag finns hos Landskrona Fotomuseum.
Under sin sista tid gick Jean motvilligt med på att bli filmad, att själv bli dokumenterad. I filmen säger Jean att han inte är bekväm med att själv hamna i fokus. Att det är skit att stå framför kameran, för att han är så medveten om den. Annat är det när han själv får stå bakom. Det ser vi bland annat i hans arbetsplatsfotografier som han tog i syfte att peka på dom förhållanden som rådde inom industrin på 60-talet, enligt filmskaparen.
– När Jean klev in i en sådan här miljö så kände han sig ju hemma. Hans släkt jobbade i gjuterier, han hade med sig det här hemifrån, säger Nils Petter Löfstedt.
– Han fick ju ihop ett otroligt fotografi, samtidigt som han berättar om den här miljön. Han fotade ju i omklädningsrum där alla är nakna! Jag frågade honom om det, men jag fick inget riktigt bra svar. Han måste bara ha smält in jävligt bra liksom.
”Jag har ett ansvar för det här”
I filmen framgår att Jean Hermanson ångrade att han aldrig tog namn på de som fotats. Att de fortsatt är anonyma för att de skulle vara det då. I arbetet med filmen har Nils Petter därför letat fram 400 namn baserat på Hermansons fotoarkiv. Några av dem söker han upp i filmen. Men han har också klivit in i de miljöer som fortfarande finns kvar.
– Min syn på bilderna har ju förändrats under resans gång. I början när jag filmade så åkte jag till Kockums, för det är nära och bra. Då visade jag en bild på en gjutare i Söderköping som står i rök, en otrolig grafisk bild. Perfekt liksom. Den visade jag för Tony som stod och brände. Det enda han pratade om var arbetsmiljön. Ingen skyddsutrustning, sa han, han står där och andas in röken, fy fan vilken arbetsmiljö, sa han bara.
Det var aldrig riktigt meningen att det skulle bli en film, men Nils Petter Löfstedt förstod han var tvungen att upplysa fler om Jean Hermanson.
– När jag var tvungen att ta hand om hela arkivet, då kände jag att jag har ett ansvar för det här. Jag började tänka på vad Jean sagt, vad vi spelat in och så. Jag kände att det fanns massa projekt och tankar som jag kunde fortsätta med. Då kände jag att det kunde bli en film.