Eija Andersson är kursdeltagare på Glimåkra folkhögskola och hon berättar historien om sig själv och sina mormors stuga på Karelska näset 1902. Från det att hon var liten i krigets Finland och kom till Sverige som krigsbarn.

– Jag har många anteckningar från förr, så tänkte jag att jag skulle sammanfatta det till en bok och få lite hjälp här, berättar Eija Andersson för SVTs kulturprogram Sverige!.

Alla människor bär på en skatt menar Emelie Ånskog, kursens lärare.

– En del vill sammanfatta sitt liv för sina barnbarn, en del vill skriva om äldre släktingar längre bak i tiden andra vill skriva dikter utifrån sitt liv- en del vill skriva brev till sig själv,säger hon.

Smärtsamt och förlösande att skriva

– Snart bubblar minnesbilderna fram som kolsyrebubblor ur en läskflaska – dessa starka känslor väller fram varje gång som jag vandrar stigen fram mot min hemliga fiskeplats, läser Jan-Olof Asp.

Han är journalist men tycker att det är en helt annan sak att skriva skönlitterärt.

– Man känner smärta, ångest. Vissa saker vill man inte släppa fram till ytan för det vill man behålla för sig själv men de kommer ändå fram, de löses upp när man skriver – hade jag vetat att jag skulle genomgå allt detta hade jag aldrig börjat skriva.

Hela reportaget går att se i programmet Sverige.