– Det tynger mig inte särskilt mycket att Jan Malmsjö har gjort den här, och nu ska jag göra den. Det är helt ok. Cornelis? Det är jättefint, Jag har en teckning på Cornelis i min loge som jag fick av en tjej som jobbade på teatern vid den tiden. Nej, men alltså. Vi gör vår föreställning.
SE MER: Här är hela SVT Nyheter Skånes inslag
Musikalen om Tevje och hans familjs öden och äventyr i ett antisemitiskt Ryssland vid 1900-talets början skrevs och gick ursprungligen upp i mitten av 60-talet. Philip Zandén och regissören Orpha Phelan är rörande överens om att berättelsen om några utsatta judiska familjer i en liten ukrainsk by berättar lika mycket om vår samtid som den gjorde då och när den utspelar sig.
– En av de unika sakerna med den här uppsättningen är att vi känner att den reflekterar vår egen värld, den vi lever i idag, så vi börjar och slutar i 2017 säger Orpha Phelan. Såklart handlar ju Spelman på taket om att vara judisk, och om judiska tradition, men det är större än så. Tevje är ju en människa som andra människor. Han representerar oss alla. Allt vi vill göra som föräldrar är att ta hand om våra barn när dom växer upp. Vi kan alla identifiera oss med vad Tevje försöker göra.
Philip Zandén fortsätter och förtydligar sin syn på vad han tycker vi kan ta med oss från föreställningen.
– Vi lever i en tid när grundläggande demokratiska, humanistiska värderingar måste skyddas och måste kämpas för. Jag önskar se en demokratisk samling från våra politiker. Att dom kunde lägga åt sidan dom futtiga motsättningarna som finns i vårt rika och välmående land. Att tillsammans gå ut till världen och säga att vi står upp för det här, det här och det här. Det tycker jag den här föreställningen gör jättebra. Det är skönt tycker jag, att vara med i någonting som är uppfodrande.
”Det bräckliga och förgängliga”
Leslie Travers har skapat scenografin som enligt Orpha Phelan visar den på det bräckliga och förgängliga, hur enkelt allt kan raseras. Något som är en viktig poäng med just den här föreställningen.
– På det sättet vi berättar historien, med skräp som skapar staden Anatevka. En trasig garderob, ett trapphus... Med näst intill ingenting alls så bygger vi en värld. En värld som vi sen ser förstöras. Det tror jag är det som är det som är mest effektfullt i den här uppsättningen.