– En gravsten tar inte stor plats. Kan inte alla få ha kvar den här lilla biten av sin fädernesjord? undrar hon.

På Löderups kyrkogård ligger högar med gravstenar som inte längre tillhör någon grav, lite hur som helst staplade på varandra.

Stenarna väntar på inventering, för Löderups församling kan inte ha kvar alla.

– Fram tills nu har vi aldrig låtit någon sten gå till krossen, men nu måste vi se över de stenar som inte längre har någon gravrättsinnehavare. Det är både en fråga om säkerhet och ekonomi, men handlar inte om platsbrist, förklarar Sune Mårtensson, kyrkorådets ordförande.

Sparas görs de stenar som bedöms ha ett kulturhistoriskt värde:

– Här finns riktlinjer som vi ska följa. Det handlar bland annat om stensort och om ovanliga titlar. Jag tycker att det finns ett värde i att spara en sten av varje sort, men inte många likadana, säger kyrkoherden Maria Olsson i Löderup.

Släktforskaren June Ekelin menar att alla stenar bör bevaras eftersom det är ett kulturarv.

Hon har sett många kyrkogårdar där de gamla stenarna får stå längs en mur eller på en gräsmatta.

I USA och Kanada får gravstenar stå kvar för alltid på sin ursprungliga plats, berättar hon.

– Det skulle bli en stor kostnad för församlingsborna, att säkra alla dessa stenar.

Vi blev ju nyligen påminda om vad som kan hända när stenar inte sitter fast, när den 8-åriga flickan i Bollebygd klättrade och fick en tung sten över sig.

Det är ett stort ansvar att se till så att våra kyrkogårdar är trygga platser, säger kyrkoherden Maria Olsson.

Släktforskaren ogillar att fint folks stenar med fina titlar får stå kvar, medan de fattigas stenar ofta försvinner – antingen till stenkrossen eller slipas om.

Det kan också vara svårare att hitta historierna om de så kallat enkla människorna och därmed finna det kulturhistoriska värdet i stenen.

– Jag kan tänka mig att det ofta blir så, men jag tycker att det är viktigt att bevara någon sten av varje sort. Vi får anstränga oss och ta hjälp av experter för att hitta historierna, säger Maria Olsson.