– Jag vägde över 155 kilo när jag insåg att jag måste ändra mitt liv, berättar Irman hemma i vardagsrummet på Duvgatan i Västervik.

Där är han omgiven av blombuketter, girlanger, svenska flaggor och grattishälsningar efter förra veckans storseger i Las Vegas. Han har knappt hunnit landa och är fortfarande trött efter tidsomställningen på nio timmar. Men glad:

– Jag får rysningar bara jag tänker på vad jag varit med om, säger han och visar den sista, avgörande matchen på sin iPad.

Ändrade livsstil

Det är giganternas kamp: Killar på 120 kilo muskler som drabbar samman. Irman från Västervik – två meter i strumplästen – mot fransmannen Allan Guichard.

Det är svårt att föreställa sig att Irman bara för tre år sedan var en överviktig slappis som helst satt hemma i soffan. Vad hände?

– När jag väl hade bestämt mig för att få bättre fysik valde jag MMA, som jag hade testat någon gång när jag pluggade i Umeå och tyckte var kul. För det är viktigt att man gillar det man håller på med.

Träningen gav resultat. Och Irmans framgångar lockar nu andra att pröva samma sak:

– Ja, det är många som hör av sig och frågar hur man kan börja träna MMA. Även här i Västervik.

”Största stund jag varit med om”

Han ser skräckinjagande ut när han kliver upp i ringen där i Las Vegas. Inte ens det rosa tandskyddet – designat av döttrarna Alma och Selma – kan få honom att se ut som en mjukis. Fransmannen stirrar honom i ögonen. Irman stirrar tillbaka och drar upp mungiporna i ett farligt grin. Sen är matchen igång.

– Det är mycket psykologi, också, säger Irman.

När domaren efter tre ronder höjer Irmans arm för att visa att det är han som har vunnit VM-titeln kommer ett vrål av glädje. Sen kommer tårarna.

– När den svenska nationalsången spelades var den största stund jag varit med om, säger han.

Hyllas hemma i Västervik

Men Irman är inte bara världsmästare. Han är Västerviks stora hjälte, också. Han kan knappt gå ner på stan utan att människor kommer fram till honom, vill ta selfies, gratulera och bara krama om honom. Hemma i vardagsrummet står en gåva från Västerviks kommun.

– Det var en total överraskning. Jag var nere på stan och då ville kommunfullmäktige gratulera mig och lockade upp mig på en scen. Det var lite läskigt. Jag slåss hellre än jag står på scen.

Och så väntar vardagen igen. De röda kamphandskarna hängs in i garderoben och fram kommer en helt annan utstyrsel:

– Nu är det dags att gå tillbaka till jobbet som tandhygienist igen, säger Irman.