William Hogland, senior professor i Miljöteknik på Linnéuniversitetet ser många olika vägar som den gröna plasten kan sprida sig – både till grundvatten, grödor, djur och människor. Foto: Kaisa Lappalainen/SVT

Miljöprofessorn om plastskräpet på åkrarna: ”Oroväckande”

Publicerad

Det finns idag inte mycket forskning på hur mycket av plast och plastens minsta beståndsdelar – mikro- och nanoplaster– som samlas i växter och grödor. Inte heller hur pass farligt det är för människor som äter mat som odlats på åkrar där det legat plast. Och just okunskapen är det som bekymrar William Hogland, senior professor i Miljöteknik vid Linnéuniversitetet.

– Det är tråkigt, det som är synligt. Men det är ännu värre att det är en osynlig del vi inte kan skydda oss ifrån. Vi vet inte hur våra växter tar upp de här ämnena och de medicinska effekterna. Det är oroväckande, säger William Hogland.

Han har fått titta på några av de gröna plastbitar som SVT hittat i Daniel Henrixons veteåker utanför Rockneby. Normalt sett tar det 10-20 år för en plastpåse att brytas ner i naturen, men olika saker påverkar hur lång tid det tar.

Kan gå ner i grundvattnet

– I ett jordbruk kör lantbrukaren sina maskiner som fragmenterar plasten och till sist blir det mikroplaster. Du har vatten som för ner det så en del plast kan säkert gå ner i grundvattnet, medan en annan del tas upp av växterna, säger William Hogland.

Det finns också risk att de större plastbitarna blåser till diken där de sedan kan följa med ut i havet och hamna i magarna på fiskar eller fåglar.

Inga kända hälsorisker

I dagsläget finns inga kända hälsorisker med de mikroplaster som hittats i mat och dricksvatten, enligt Livsmedelverket. Större mikropartiklar tas inte upp av tarmen och därmed inte i kroppen. Mindre partiklar tas upp i högre grad men fortfarande i liten utsträckning, enligt myndigheten. Men kunskapsläget är lågt.

Saknas forskning

William Hogland har under sin långa forskarkarriär ofta tittat på hur man på olika sätt kan rena avfall. Just nu driver han ett projekt där så kallad ”släk”, ruttnande och smutsig tång och alger från Östersjöns stränder, samlas in och används som näring till växter och grödor.

Där har han undersökt hur pass mycket av släkets tungmetaller som växterna tar upp. Men någon motsvarade forskning kring hur växter tar upp mikroplaster känner han inte till.

– Det är olika förhållanden som ändrar möjligheterna för växten att ta upp det här. Hamnar det sedan i frukten eller i sädeskornen? Vi vet för lite om detta. Det finns för lite forskning helt enkelt, säger William Hogland.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.