En procent av kvinnor i åldern 13 till 30 år tros vara drabbade av ätstörningen anorexia nervosa. Katarina Tomczyk från Torshälla har lidit av ätstörningar hela sitt liv, och det eskalerade när hon fick barn. När hon sedan fyllde 33 år, spårade det ur och hon blev svårt sjuk. Hon vårdades i flera omgångar på ett sjukhus i Stockholm med vård dygnet runt. Kvar hemma i Eskilstuna fanns hennes man och tre barn.

Fick hjälp att söka vård

Katarina jobbade med tonåringar på en skola, och trots att hon inte själv insåg hur sjuk hon var, hade hon oroliga kollegor. En dag tog rektorn och skolsyster henne åt sidan. Nu fick hon hjälp att söka vård.

– Självbilden då, som sjuk ... Det var ju att man var stor som ett hus. Enorm. Man dög inte till någonting. Och man ville hela tiden prestera för att någon skulle säga att man gjorde någonting bra, berättar Katarina.

Svårt att förstå

Katarinas dotter Isabella, gick i lågstadiet när hon först fick veta att hennes mamma var sjuk.

– Det kom som en chock, det var svårt att förstå sjukdomen. Eftersom jag var så ung hade jag ingen erfarenhet av psykisk ohälsa. Det är ju inte bara att ta en medicin så blir man frisk, berättar Isabella.

”En mamma ljuger inte”

När familjen åt, stod hon och såg på. Om någon frågade om, eller vad hon hade ätit på jobbet hade hon alltid en påhittad meny som hon hade komponerat och memorerat under dagen.

– Man kollar ju inte vad ens mamma äter, det ska man inte behöva göra som barn. Det är stor skillnad på en kompis och en mamma, en mamma ljuger inte, säger Isabella.

Men sjukdomen hade total kontroll över Katarina.

– Jag ljög om allt, jag matade sjukdomen med det sjuka, säger Katarina.

Vårdades i tio år

Katarina var sjuk i flera omgångar. Under tio års tid fick hon vård i Stockholm och var inlagd under längre perioder.

– Det blev en annan vardag eftersom mamma var borta så mycket. Jag blev ledsen när hon lämnade mig vid skolan, för då visste jag att jag inte skulle få se henne på flera veckor. Jag följde henne med blicken när hon åkte tills hon kom runt hörnet. Då kunde jag inte se henne längre, säger Isabella.

Läkarna hotade med socialen

Det som till slut fick Katarina att möta sin största rädsla och ta itu med sjukdomen var när läkarna i Stockholm hotade att anmäla henne till socialen.

– ”Vi tycker inte du är kapabel att ta hand om dina barn” sade de till mig, säger Katarina. Även min man sa att han skulle lämna mig om jag inte tog tag i sjukdomen, berättar hon.

Rädslan över att bli ensam och att inte få se sina barn växa upp gjorde att Katarina vågade.

– Det var jättejobbigt, jag grät och hade mycket ångest, men jag backade aldrig, säger hon.

Valde livet

Nu är det fem år sedan Katarina Tomczyk skrevs ut från sjukhuset.

– Först tänkte jag att jag kunde göra som jag ville, fortsätta gå tillbaka till det sjuka. Eller så kunde jag bli frisk. Och den banan har jag valt, och den har jag stannat på, säger Katarina.