Författaren Åsa Larssons kanske mest kända roman heter Solstorm, där Stockholmsadvokaten Rebecka Martinsson utreder ett mord som skett i hennes gamla församling i Kiruna. En roman som, möjligen förutom mordet, påminner hemskt mycket om författarens egna liv.

Men vi tar det från början. För den kända deckarförfattaren pysslade egentligen med något helt annat än att skriva böcker innan mord och mörker tog över hennes vardag.

Tråkigt juristjobb byttes mot skrivandet

– Jag jobbade på många olika ställen men tänkte jag inte orkar stå och servera när jag är femtio, vilket då kändes som jättenära döden. Men så tittade jag i min mammas sambos lagbok och tyckte att det lät intressant och inte så farligt, så trots att jag inte ville studera vidare så blev det ändå juridik. Och sen gick Lagens änglar på tv också.

Så det är tv-seriens fel?

– Lite är det tv-seriens fel. Ally McBeal och Lagens Änglar. Det var lite hett med juridik på den tiden.

Men sedan la du ned juridiken och jobbet som skattejurist. Var det ett tråkigt jobb?

– Det var lite tråkigt att vara jurist och sedan har jag alltid skrivit och jag kommer från ett bokläsande hem. Dessutom växte jag upp som ensambarn så det här med böcker var väldigt mycket sällskap och det var det som gjorde att jag skrev som liten.

Men har du inte haft nytta av juridikkunskaper när du blev däckarförfattare?

– Jättemycket nytta. Jag vet att det juridiska och det polisiära aldrig blir fel. Dessutom borde alla medborgare läsa juridik så att man inte skräms av myndigheter och vet sin rätt.

”Jag var deppig och väldigt grå i huvudet”

Åsa Larsson föddes i Uppsala där hennes föräldrar studerade och när Åsa var bara barnet flyttade hela familjen till Kiruna. Efter det bodde Larsson utanför Nyköping med både får och höns, innan hon bestämde sig för att flytta till den lilla staden Mariefred.

– Det är världens sötaste lilla stad och jag kan bara inte låta bli att slänga in en massa lik och monster här.

Det verkar vara ett bra ställe att bo på för att få inspiration till deckarromaner?

– Det är det faktiskt för man blir lite provocerad av den här gulligheten med vår lilla ångbåt och vårt lilla slott och alla klätterrosor på de gamla små söta trähusen. Men inspiration är inget problem för mig. Jag har fler idéer än tid att skriva ner dem.

Men får du aldrig skrivkramp?

– Jo, det har jag haft på riktigt en gång och det fick jag innan min förra vuxenbok. Då blev jag deppig och nedstämd och väldigt grå i huvudet. Jag kunde inte skriva under en lång period. Men det handlade inte om bristande inspiration utan någon sorts livströtthet som jag var tvungen att vänta ut tills boken kom tillbaka till mig och det blev roligt inuti huvudet igen.

Hur var känslan då?

– Åh det kan jag inte beskriva för det var en sådan otrolig lättnad. Jag satt här på kontoret vid mitt skrivbord och ropade till mina kontorskompisar ”det sitter ett författarhuvud på min kropp!”

När böcker blir film

Flera av Åsa Larssons böcker har filmatiserats, något som författaren tycker är fantastiskt.

Får du vara med och bestämma under inspelningarna?

– Om jag vill fast jag vill inte. Jag tänker att om jag var regissör, manusförfattare eller skådespelare och hade bokförfattaren hängandes över min axel med sina åsikter så tror jag att min kreativa lust skulle gå ur mig. Så jag låter de göra sin grej och jag skriver vidare på mina grejer.

Men vad tänker du när du sen ser en film baserad på din bok?

– Jag tänker ”wow vad bra det där blev” och jag har skrattat och tänkt att det var smart gjort. Men om en del saker har jag tänkt ”varför ändrar de det där”? Men det är just vad författarsjukan är!

”Ingen bryr sig om man tar ihjäl en präst”

Stor del av Åsa Larssons familj är lastadianer. Det är en luthersk inomkyrklig väckelserörelse som växte fram i Sverige på 1800-talet.

– Det var en rörelse som startade hos de fattiga. Även om lastadianism har sina speciella sidor, så är det en oerhört solidarisk rörelse där man tar hand om varandra i församlingen.

Dina föräldrar tog avstånd från lastadianism, men du blev frälst.

– Ja, med dunder och brak i en vägkorsning stannade jag upp för att gud pratade till mig från himlen.

Det låter ju jättekonstigt.

– Det var jättekonstigt men å andra sidan är tonåringar jättekonstiga. Jag har två tonåringar själv nu och de är superkonstiga. Så numera har jag slutat skämmas för den där 14-åringen som blev frälst och jättekär i jesus och stod i kyrkan viftandes med händer och sjungandes halleluja.

Är det något du gör idag?

– Nej det gör jag inte, men däremot tror jag. Men det kanske är mer av ett val än en känslomässig övertygelse.

Ber du?

– Absolut, men bara när jag behöver.

Och du använder även religion i dina böcker.

– Ja. Jag har haft ihjäl ett antal präster och pastorer och även många hundar.

Har du fått reaktioner på det?

– Ingen bryr sig om man tar ihjäl en präst, men om man tar livet av hundra så bryr sig alla jättemycket.

Så skriver du en bra deckare

Idag jobbar Åsa Larsson på den åttonde PAX-boken, en barnboksserie som hon skriver tillsammans med en annan Mariefredsbo – Ingela Korsell. Och barnböckerna är precis som vuxenromanerna fyllda med brott och monster.

Du är ju deckarförfattare och vet hur man mördar, men vad krävs mer för att det ska bli en bra roman?

– Jag tycker inte att man måste ha med ett mord i en deckare, men man måste ha med ett brott som har allvarliga konsekvenser. Om man till exempel ska skriva en deckare om en tavelstöld så måste man se till att den här tavelstölden verkligen har skadat någon som man bryr sig om.

Åsa Larsson målar upp ett scenario:

”Det var personens enda chans att betala för sjukvårdskostnaden för den förlamade sonen.”

– Sen tycker jag att en deckare inte kan sluta i ingenting. En bra deckare måste reda ut sig för någon. Det måste finnas någon sorts försoning och så måste karaktärerna utvecklas, annars tycker jag att de blir tråkiga.