Efter 50-, 60- och 70-talets ombyggnationer av Stockholms stadskärna var det länge näst intill tabu att riva K-märkta byggnader. Men enligt Svenska Dagbladet har det blivit allt vanligare de senaste tio åren, och orsakerna bakom utvecklingen är enligt tidningen ett byggande på rekordnivåer, byggbolag som vill maximera sin vinst och politiker som kör över stadsmuseets experter.

Exempel på kulturhistoriska byggnader som de senaste tio åren jämnats med marken för att ge plats åt nybyggnation är de gamla byggnaderna vid musikhögkolan, restaurang Lindgården på Djurgården som byggdes för Stockholmsutställningen 1930, och delar av det hus som tidigare inrymde Högre lärarseminariet, Sveriges första högskola för kvinnor från 1870.

”Har blivit lovligt byte”

SvD har pratat med Martin Rörby som är arkitekthistoriker och tidigare sekreterare i Stockholms skönhetsråd, och han tycker sig se att K-märkta byggnader har blivit ett allt mer lovligt byte.

– Det har funnits en inställning bland en del av stadens planerare att man inte ser de här äldre miljöerna som någonting med en historia som man kan bygga vidare på, utan som ytor som man kan röja av för att kunna göra någonting nytt, säger han till SvD.

Meningarna går isär

Men det finns delade meningar i Stadshuset om tendenserna att man allt lättare river för att bygga nytt. Det nya stadsbyggnadsborgarrådet, Roger Mogert (S), tycker att Stockholms stad är bra på att bevara det äldre värdefulla byggnaderna trots det stora trycket från byggbranschen.

Maria Hannäs är vänsterpartist och ledamot i stadsbyggnadsnämnden. Hon tror att många tycker att bostadsbyggandet är viktigare än att bevara några gamla hus. Men hon försöker själv bestrida rivningar av alla hus med kulturhistoriska värden.

– I vår nämnd är det ingen som är på samma linje. Man river ändå – blåklassade, grönklassade, det spelar ingen roll. Nämnden har varit väldigt nonchalant mot Stadsmuseet och deras utsagor, trots deras roll som expert. Ibland har det varit en nästan raljerande ton, berättar hon för SvD.