När Åsa Lundin blev mamma för andra gången kunde hon knappt släppa sin son med blicken. Hans rörelser uppfattade hon som kramper och hon kunde knappt äta eller sova. Men det var ingen annan som såg hans kramper. När sonen var drygt tre månader gammal bestämde hon sig för att berätta om det för BVC-sköterskan.

– Under en riktigt dålig dag pratade jag med BVC-sköterskan och hon sa åt mig att du måste prata med någon nu. Och under de här samtalen med psykologen började jag reflektera över att det i perioder alltid har varit så, berättar hon för TT.

”Gör mig orolig”

Vid tillfällen då hon inte känner sig i balans och vid stress kan ångesten få fäste. Hon får för sig att det är en knöl i armhålan, att magsmärtorna är cancer, att huvudvärken är en hjärntumör.

– Minsta symtom gör mig orolig. Hade en kollega berättat om samma sak hade jag bara sagt nej, det är ingen fara. Men när det gäller en själv kan man inte tänka rationellt, säger Åsa Lundin.

Hjälpt av KBT

Det har gått tre år sedan samtalen med psykologen då Åsa Lundin fick med sig verktyg som hon använder än i dag. När ångesten blir för stark radar hon upp vad som talar för att oron stämmer och vad som talar emot och vilka slutsatser som går att dra från de olika staplarna. Till slut är det mer som talar emot.

– Jag ser fortfarande den där white board-tavlan framför mig som vi använde. Jag tycker att man ska söka hjälp. Det här kanske man inte pratar om med så många. Och det kan vara lättare att prata med någon man inte känner, säger Åsa Lundin.