Sedan 2014 har Shahrdad Sherbabaki hunnit ta studenten, skaffat ett jobb och kompisar i Sverige och nästan glömt bort sitt modersmål persiska.
Trots det ska han enligt beslut från Migrationsverket utvisas till Iran.
– Det var inte mitt beslut att komma till Sverige, det var min mammas. Men jag har byggt upp så mycket här och har ingenting kvar i Iran. Det här ser jag som mitt hem, säger Shahrdad Sherbabaki.
Ingick automatiskt i mammans beslut
Under sin första tid i Sverige var han ett barn och räknades som anhörig till mamman. När hon fick tillfälligt uppehållstillstånd tack vare sitt arbete ingick han automatisk i hennes beslut. Men när de efter fyra år kunde söka permanent uppehållstillstånd hade han hunnit bli 18 år och det ändrade situationen helt. Migrationsverket ansåg nu att han som vuxen kunde klara sig på egen hand – i ett land där han inte har någonting kvar.
Han överklagade utvisningsbeslutet, men efter två års väntan fick han i mars i år besked från migrationsverket att de står fast vid beslutet att han ska utvisas. Samtidigt har hans mamma beviljats permanent uppehållstillstånd.
Vill se vägledande dom
För Shahrdad Sherbabaki är det självklart att han vill stanna i Sverige och fortsätta bygga sin framtid här.
– Sverige kan göra bättre för jag vet att jag är inte ensam om det här, jag vet att många går igenom samma sak, säger Shahrdad Sherbabaki.
Med hjälp av en specialiserad advokat överklagade han beslutet en sista gång till migrationsöverdomstolen. Advokatens förhoppning var att Shahrdad Sherbabakis fall skulle skapa klarhet i vad som ska gälla i framtiden för unga vuxna som har kommit till Sverige som barn.
Men nyligen fick Shahrdad Sherbabakis sitt slutgiltiga beslut när han var på jobbet – överklagan blev nekad och han måste nu lämna Sverige. Migrationsöverdomstolen skrev i beslutet att de inte anser att det framkommit något skäl för att pröva fallet igen.
– Det är mycket blandade känslor, jag försökte att inte visa så mycket för barnen.
Hör mer om Shahrdads situation och hans plan framöver i klippet: ”Det svåraste var att berätta det för mamma”.
