Hemma i Ioannous kök sitter paret vid köksbordet och i tanken och hjärtat finns deras son. Framför dem ligger en pärm fylld med dokument och deras anmälan om händelsen i januari. Akademiska sjukhuset har i dagarna också skrivit en Lex Maria-anmälan. Om det är samma fall som SVT rapporterade om förra veckan kan paret inte bekräfta. Det finns både detaljer som är likadana som tider för telefonsamtal men också saker som skiljer sig åt som vilken gravidvecka Anna var i. Paret berättar att Akademiska sjukhuset inte ville sända in en anmälan i början, utan att de fick insistera på det.
Det var i november som paret upptäckte efter ett besök hos vården att utvecklingskurvan av fostret hade avplanat vilket också senare syntes i två ultraljuds-undersökningar. Paret fick höra att det inte fanns något att oroa sig för.
– Vi hade gått in i en föräldrarkänsla och bestämde oss för att lyssna på vården, säger Georgios Ioannou som själv också arbetar inom vården.
”Så många faktorer för risk”
I januari kände höggravida Anna minskade fosterrörelser i magen, smärta och värkar. På förlossningsavdelningen visade det sig att fostervattnet hade minskat.
– De sände hem Anna trots att det var så många faktorer för risk. Riskerna var nedsatt rörelse, avplanad växtkurva, värkar under två dagar, hon var fyra centimeter öppen, över 35 år och förstföderska, säger Georgios Ioannou.
Anna berättar att hon hade smärtor under natten men att personalen under tre telefonsamtal inte bedömde att värkarna var tillräckligt intensiva och täta. Paret berättar att de aldrig kände sig välkomna över telefon att åka in till sjukhuset. I Lex Maria-anmälan från Akademiska sjukhuset står det att hon erbjöds komma in för kontroll men att paret avböjde det eftersom värkarna hade avtagit.
– Jag var desperat för att få föda. Det hade gått tre dagar med värkar. Vilken mamma skulle säga nej till att åka in? säger Anna Kotila-Ioannou.
På sjukhuset i januari
Åtta timmar senare samma dag åkte paret in till sjukhuset efter att de inte känt några fosterrörelse och det gick att konstatera att sonen hade dött.
Paret berättar att det inte fanns någon läkare under förlossningen vilket de ställer sig kritiska till, de menar att dialogerna upprepade gånger brast och att de borde ha erbjudits psykologhjälp efter händelsen och inte enbart en träff med en kurator.
– Det saknas rutiner, kompetens och resurser. När något brister kommer det upp till ytan, säger Georgios Ioannou.
– Allt är borta, vi har förlorat ett barn. Om man kan ändra på något är det att det inte händer igen, säger Anna Kotila-Ioannou.
”En konstant smärta”
Efter händelsen tog de själva kontakt med en psykolog för att få hjälp. Dessutom hade Anna kvar rester av moderkakan som behövde opereras bort, och då sjukvården gjorde en bedömning att allt var borta men det senare visade sig inte stämma, åkte de utomlands för att fullfölja operationen.
Hur mår ni idag?
– Det är en konstant smärta. Vissa dagar tolererar jag den bättre, andra inte. Men den finns alltid där, säger Anna Kotila-Ioannou.
– Varje andetag är jobbigt, det är hemskt. Jag kan fortfarande inte förstå att det har hänt, säger Georgios Ioannou.
Anna och Georgios son ligger begraven i en vit kista på en av Uppsalas kyrkogårdar.
Sjukhuset kommenterar inte
SVT Nyheter Uppsala har varit i kontakt med Akademiska sjukhuset som meddelat att de inte kan kommentera fallet mer specifikt. De berättar att de har gjort en anmälan och lämnat detta till IVO. Händelsen är nu under utredning.