Namnet kommer sig av företrädarnas anspråk på att representera den ursprungliga form av islam som tros ha praktiserats av ”de fromma förfäderna” (al-salaf al-salih), det vill säga profeten Muhammed och hans närmaste anhängare samt de närmast följande generationerna av rättrogna muslimer.

Numera används benämningen framför allt om en puritansk och socialt konservativ strömning inom sunnitisk islam med rötter i den i Saudiarabien dominerande wahhabismen. Viktiga förebilder är Ahmad Ibn Hanbal (död 857), Ibn Taymiyya (död 1328) och Muhammad Ibn Abd al-Wahhab (död 1791). Denna strömning skiljer sig avsevärt från reformrörelsen Salafiyya, företrädd av bland andra Jamal al-Din al-Afghani (1838–97) och Muhammad Abduh (1849–1905).

Medan al-Afghani och Abduh i dag framstår som förgrundsgestalter för ett slags islamisk modernism, om än legitimerad med hänvisningar till en idealbild av islams första tid, är dagens puritanska salafister snarare fundamentalister. I likhet med wahhabbismen utmärker sig den puritanska salafismen av ett strikt krav på monoteism (tawhid) och ett avvisande av vad man uppfattar som ’innovationer’ (bida) i teologiska frågor och rituell praxis. I högre grad än vad som är fallet inom sunnitisk islam i allmänhet präglas salafismen också av fientlighet gentemot shiitisk islam, uppfattad som en kättersk lära.

Salafismen rymmer i sig flera olika konkurrerande attityder. Den ideologi som företräds av al-Qaida brukar kallas för salafijihadism eller jihadsalafism (jihadorienterad salafism). Salafister är dock inte per definition militanta jihadister. Det finns meningsmotsättningar mellan olika grenar gällande frågan om hur och med vilka medel sharia, den islamiska lagen, ska implementeras och under vilka omständigheter jihad, i den bokstavliga betydelsen ’heligt krig’, är legitimt.

En av den salafi-jihadistiska grenens mest betydande nu levande ideologer är jordaniern Abu Muhammad al-Maqdisi (född 1959). Sedan 2005 har han dock tagit avstånd från det besinningslösa våld som utförts av al-Qaidas irakiska avdelning och sedermera av Islamiska staten. Auktoriteter inom andra grenar av salafismen, såsom de i Saudiarabien verksamma Rabi al-Madkhali (född 1931) och de nu bortgångna Muhammad bin al-Uthaymin (1925–2001) och Muhammad Nasir ad-Din al-Albani (1914–99), förknippas med en mer explicit antirevolutionär och närmast apolitisk attityd.

Källa: Nationalencyklopedin

”Allahu Akbar, Allah Akbar, Allah Akbar

O Allah, injaga skräck i Dina fienders hjärtan, Du levande, Föreståndaren, o Allah, Du som betvingar och återupprättar himlarna och jorden,

Bröder och systrar, be till Allah om stöd för deras (sic!) sunnisyskon i Irak, där de utkämpar ett ödesdigert krig mot svekfullhetens, kufrs och syndfullhetens styrkor, deras patetiska lurar ingen förutom de enfaldiga och förblindade, eftersom sunniterna har slaktats av förrädarna som har deltagit i ockupationens regering, för att inte nämna förbrytelserna av miliserna och deras shiitiska, ruttna ledning som har handlat med irakiskornas heder [på så sätt] att de sunda vanorna och den rätta människonaturen äcklas av det. Detta efter att på ett falskt och lögnaktigt sätt ha gjort religionen och det profetiska hushållet till en handelsvara. Ett folk som inte kvalificerar för att vara stumma djuren, än mindre att vara människor som andra människor, men som tyvärr har hamnat vid maktens roder i ett land där Allah har koncentrerat livets rikedomar. Be för era syskon och stötta dem med era pengar, er själva och era tungor.Vår nation har inte förlorat ett slag, där inte meningsskiljaktigheter, splittring och egots lustar har varit nationens paroller. Frukta Allah beträffande er religion och era syskon; frukta Allah, för Han är sannerligen med de gudfruktiga. ‘Och grip alla med ett fast grepp om Guds räddningslina och låt er inte splittras.’

Abo Raad, Riyad ad-Douhan, al-Basri”

Källa: Gefle Dagblad