Öppet brev till rikspolischef Dan Eliasson
Du tycks leva i en helt annan verklighet än den jag som yrkesaktiv polis upplever idag. I Dina interna informationsbrev talar Du om en starkare organisation och om att vi är på väg åt rätt håll. Det är den diametrala motsatsen till vad jag upplever i min funktion som mellanchef i Din organisation. Jag ser chefskollegor som förtvivlat sliter med att få grundbemanningen att räcka till och dessutom ser sina mandat gröpas ur till förmån för den nationella ledningen och stödverksamheten. Jag ser alltfler medarbetare som känner sig överarbetade, undervärderade och framförallt skeptiska till sitt yrkesval. Jag hör många i min generation av äldre poliser tala om hur man bara väntar på att kunna lämna yrket i förtid. Många unga kollegor har redan valt att göra det. Så här var det inte innan den 1 januari 2015. Så här illa har det aldrig varit under mina 35 år som polis.
Hur kan det vara så svårt att inse att det är den nya organisationen som inte fungerar? Vi var många som påpekade bristerna i det nya organisationsbygget redan under 2013 men då lyssnade man inte. Då skulle vi ägna oss åt kraftfältsanalyser och andra teoretiska övningar istället för att diskutera den framtida verksamheten. Likheterna med närpolisreformen i början på 1990-talet är påtagliga i den delen. Varför lyssnar man inte på yrkesmännen när det är dags för förnyelse av en organisation? Här har den självsvåldige arkitekten till fuskbygget misslyckats kapitalt men ingen behöver ta ansvar för att huset krackelerar. Det bådar inte särskilt gott för nästa gång polisorganisationen ska reformeras. Jag känner igen resonemanget om polisen från andra sammanhang. Polisyrket torde vara ett av de få yrken där de flesta utomstående anser sig kunna det bättre än vi polisanställda.
Jag har läst om det senaste åtgärdspaketet. Anställningsstopp på den nationella nivån, utredningskommissioner som betar av gamla ärenden, särskilt utsedda åklagare som förstärker utredningsverksamheten och bättre uppföljningssystem och mer detaljerad statistik är tydligen huvudingredienserna. Jag vågar påstå att med de ingredienserna så blir den redan grumliga soppan bara ännu mer utspädd. Inte ett ord om att backa några de organisationsförändringar som hämmar oss mest idag, som t.ex. toppstyrningen, kravet på enhetlighet oavsett de geografiska och verksamhetsmässiga förutsättningarna och sist men inte minst, tron på att vi ska klara av att fullgöra alltfler arbetsuppgifter som ingen annan samhällsinstans vill ta i och dessutom samtidigt.
Jag blir särskilt förundrad över planerna att ändra uppföljningssystem. Det har i mina ögon alltid varit en klassiker när det gäller att vilseleda såväl beslutsfattare som medborgare med statistik. Nu kan vi i många år framöver lugnt påstå att våra resultat inte kan jämföras med tidigare års eftersom vi faktiskt har ändrat uppföljningssystem.
Allmänheten och vi polisanställda har länge sedan förstått att den nya organisationen är ett luftslott som behöver förändras drastiskt. Polisen kommer aldrig att kunna lösa alla brott och alltid kunna finnas på rätt plats vid rätt tillfälle men vi kan göra det betydligt bättre än idag bara vi får rätt förutsättningar. För det krävs att vi först prioriterar förmågan att utföra grunduppdraget, att komma när allmänheten behöver akut hjälp och att lösa de brott som allmänheten utsätts för med ett tydligt fokus på brott mot liv och hälsa. Ge oss chefer mandatet att tillsammans med medarbetarna börja reparera den skada som andra har orsakat genom att inte lyssna på professionen.
Jag håller inte Dig ansvarig för resultatet av att låta glada amatörer idka lekstuga med vår organisation och vår verksamhet. Det finns andra som bär det ansvaret. Du vet dock lika väl som jag att det är chefens uppgift att fatta de tuffa besluten när resultaten viker och medarbetarna inte kan utnyttja sin fulla potential. En förutsättning för det är att chefen har samma lägesbild som medarbetarna och den övriga omvärlden. Det har uppenbarligen inte Du just nu.
Andrew Tomkinson/poliskommissarie
