Psykologen svarar på dina frågor
Maria • Jag upplever att mina vänner och bekanta tar pandemin allt mer lättvindigt och vill planera in diverse aktiviteter som födelsedagsfiranden och middagar ute. Jag har sedan tidigare problem att säga nej av rädsla för hur det kommer påverka mina relationer. Nu tycker jag att det är väldigt svårt att kunna tacka nej till alla dessa planer med hänvisning till pandemin eftersom mitt umgänge inte längre ser det på samma sätt. Detta leder till flera jobbiga känslor hos mig eftersom jag såklart vill ta mitt ansvar och inte riskera folks hälsa, samtidigt som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till mina vänner eftersom dom själva inte ser något problem. Vill inte behöva slitas mellan dåligt samvete från två håll när jag egentligen vet att rekommendationerna går först.
Johan Waara svarar:
Det är såklart en svår balansakt att själv vara den som säger att vi borde inte ses, i alla fall inte i ett stort sällskap och inomhus. Många har precis som du säger börjat att allt mer släppa efter och det är egentligen inte så konstigt då de beteenden som krävs är svåra. Lika fullt så tycker jag du ska räta på ryggen och tänka att du gör något värdefullt och bra. Om fler agerar som du kommer vi ta oss igenom detta bättre än om vi alla slarvar. Känner du att det påverkar din sociala situation i stor utsträckning så tycker jag att du ska prata med dina vänner samt boka in träffar i små sällskap och gärna på ett sätt som ger att ni kan ses sittandes med lucka.
Camilla • Jag hade tänkt åka till släkten med ett av barnen på höstlovet då läget var rätt okej men nu har det ju förändrats i Uppsala och går inte att åka. Jag har inte varit där sen början av året då jag var hemma för begravning och längtar rejält efter hemtrakterna, släkten och att besöka gravarna. Känns inte kul alls.
Johan Waara svarar:
Många känner nog precis som du och läget förstås allt annat än önskvärt. Lika fullt så gör vi varandra en otjänst om vi börjar dra runt potentiell smitta inom landet. Som jag många gånger skrivit och sagt så är ju digitala lösningar en väg fram även om det inte fullt ut kommer ersätta. Att längta efter platser och inte bara det sociala delar du nog också med många. Vi får försöka njuta av minnen och hitta andra miljöer och platser som för en kort stund kan ersätta.
Elisa • Som förälder känner man dålig samvete att barns aktiviteter och erfarenheter är begränsade under corona tiden (t. ex att man inte kan åka på semester / utflykter osv på samma sätt som förut, eller har playdejts och så). Hur ska man tänka kring detta? Vilka typer av corona-vänliga aktiviteter är bra för barn istället? Vad är viktig att de känner till vad gäller detta konstiga år? Tack!
Johan Waara svarar:
Vi har vant oss med att kunna göra mycket under flera år och många vårdnadshavare ställer höga krav på sig själva avseende resor, aktiviteter och annat. Så har det inte alltid varit och hela familjen får nu ställa in sig på att läget är annorlunda under en viss tid framåt. Kanske kan det här också vara en möjlighet för oss vårdnadshavare att ta det lite lugnare samt att vrida ner kraven på oss själva. Aktiviteter utomhus är ju utmärka och om jag går till mig själv så har jag släppt lite på skärmtidshetsen dagar då det är dåligt väder.
Staffan • Jag har märkt att många också gillar att arbeta hemifrån. Att man tycker att det är skönt att slippa pendling till och från jobbet till exempel. Kan ni se att hemmajobbandet också för med sig något positivt?
Johan Waara svarar:
Det kan vi absolut. Jag tillhör själv gruppen som jobbat 99% hemifrån sedan i mars och trivs mycket bra med det. Det ställer dock krav på mig avseende social fokusering (t ex inte glömma att ringa kollegor och vänner), vara mer strukturerad än vanligt och betänka min arbetsposition och motion. Då man får ovan och en del annat på plats så rullar det på fint och vardagspuzzlet m.m. funkar bättre än tidigare. Sedan så ska det tilläggas att jag arbetat vid universitet i 18 år och kan mina sysslor. Idag har jag haft två korta digitala föreläsningar på förmiddagen, gör nu detta och har två möten i eftermiddag. Sedan så blir det till att hämta barn och ordna med kvällens aktiviteter. Det är mycket svårare för någon som är ny på arbetsmarknaden och kanske inte har allt ordnat. De som har stora sociala behov länkat till jobbet får det också jobbigare.
Sara • Det blir ju väldigt mycket familjeliv just nu när allt är inställt. Hur ska man klara av det utan att tröttna på varandra?
Johan Waara svarar:
När det kommer till familjen och relationen så är det viktigare än någonsin att dela upp sig löpande. Risken är annars att man skaver på varandra så mycket det blir konflikter dagligen. Jag skulle förorda att man är lite "tråkigt" strukturerad och planerar in aktiviteter varje vecka där man gör saker på olika håll. Det kan vara allt från det lilla (så som att gå ut och gå) till något lite större (t ex en egen liten tripp till stugan över helgen för att då också kolla att allt där är okej).
Ung student • Jag vill vara duktig och rimlig och följa rekommendationerna men det blir väldigt ensamt att vara hemma hela tiden när ens föreläsningar på på distans och så ser man att ens kompisar går på nationen så blir det ännu svårare. Men det känns moraliskt fel, samtidigt så blir det svårare och svårare att vara fokuserad och motiverad och ens att gå upp ur sängen ibland. Vi behöver ju social kontakter men telefonsamtal och enstaka fika är inte samma sak. Har du något tips?
Johan Waara svarar:
Självklart så påverkar det både dig, mig och andra när vi ser att några "bryter" mot rekommendationer samt riktlinjer. Lika fullt så är det såklart du som agerar rätt och försök att se det så. När det kommer till sociala aktiviteter så kanske det går att ordna aktiviteter utomhus (iaf någon månad till) och där kan du ju själv försöka vara drivande och ta initiativ. Betänk då att ni inte ska vara allt för många samt hålla ordning på avstånd etc. Det är såklart tufft att dina studier och din studietid kom att sammanfalla med detta, men försök enligt ovan att vara lite proaktiv.
O • Vad ska man försöka fokusera på i denna tid? För att känna hopp... 42 år och i riskgrupp, livet har ju blivit oändligt begränsat och jag känner mest hopplöshet, likgiltighet och börjar bli väldigt nedstämd.
Johan Waara svarar:
Då du upplever symtom av nedstämdhet så kanske inte bara råd som du får här är vägen fram. Jag skulle förorda att du som person i riskgrupp och med en känsla av likgiltighet söker professionell hjälp, i alla fall för att utesluta angränsande depression. När vi sedan kommer till frågan om fokusering så bör vi har fokus på närtiden. Det blir bara belastande att tänka på julen, påsken och nästa sommar. Ingen vet när vi är på andra sidan och tankar kring det kan lätt leda till ältande och grubblerier för oss alla. Försöka att ta en dag eller max en vecka i taget och hitta glädjeämnen i det lilla. Det är en tuff tid för många och även när det känns hopplöst så bör vi försöka aktivera både kroppen och knoppen med tex en promenad i höstsolen.
Berit Bergström • Hej!
Jag är 70+ och börjar trycka att begränsningarna i mitt liv känns väldigt jobbiga.
Hur skall jag tänka eftersom det verkar inte lätta någonting i världsläget?
Johan Waara svarar:
Oavsett ålder så måste vi ställa in oss på att det här kommer ta ytterligare tid. Det som var innan kan vi tyvärr inte räkna med att vara i på ganska länge. Därför så gäller det för dig och andra att efter bästa förmåga acceptera läget och försöka hitta rutiner i vardagen som ger att livet fungerar. Lika fullt så har jag förståelse för att du och många andra "tröttnat" och uppfattar situationen som belastande. Jag skulle förorda att vara överdrivet strukturerad avseende t ex sociala kontakter via digitala plattformar. Vi måste alla hjälpas åt genom att kämpa på.