– Det sägs att vi har en social välfärd och ett tryggt samhälle, men jag kan inte hålla med, säger Carina Lindegren, ledamot i Demensförbundets styrelse, om väntetiderna.
Förra året tog det i snitt 57 dagar — alltså knappt två månader — från ansökan till ett klartecken och erbjudande om äldreboende. Men medan behövande i Arjeplog och Vänersborg fick boendeplats på i snitt fem dagar krävdes som regel ett halvår eller mer i Hallstahammar och Ljusdal. Snittåldern på dem som flyttar till ett särskilt boende är 86 år.
– Det händer att sjuka avlider innan eller kort efter att de fått en boendeplats, säger Carina Lindegren.
Hon har som en av förbundets telefonrådgivare talat med många trötta och oroliga anhöriga. I ett fall hade en svårt demenssjuk kvinna blivit polisanmäld kvällen innan hon skulle flytta in på ett boende.
– Hon hade gått till affären, lastat varorna i sin rullatorkorg, passerat kassan och sagt ”skriv upp det i boken”. Hon befann sig alltså i den tid då det var möjligt att handla på krita. Dessförinnan hade hennes lägenhet fått saneras eftersom hon hamstrat 60 liter jordgubbar i en garderob. Det är så ovärdigt att ha det så, säger Carina Lindegren.
Får avslag
I ett försök att korta väntetiderna måste kommunerna sedan 2006 rapportera alla fall där personer fått vänta i mer än tre månader. I fjol blev det närmare 5 000 fall och rapporteringen hittills i år tyder inte på någon minskning.
Av fjolårets långa köärenden var det nästan 1 500 fall där gamla fått vänta i mer än ett halvår innan de kunde flytta in. För nära 300 av dessa hade väntetiden sträckts ut till mer än ett år och i extremfallen till mer än 1,5 år. Västerås hade flest sådana utdragna ärenden på sex månader eller mer, visar statistik som Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) tagit fram åt TT.
Men väntestatistiken visar bara en del av problemet. Ett okänt antal gamla och sjuka kommer aldrig så långt som till väntelistan, eftersom de får avslag på sin ansökan. Rikstäckande statistik över hur ofta det förekommer finns inte. Men i Stockholm fick nästan 600 personer avslag på sin ansökan om vård- och omsorgsboende i fjol, vilket var 17 procent av alla sökande.
– Det finns också ett okänt antal som får ett informellt avslag, alltså där kommunen säger att det nog inte är någon idé att söka. På det sättet synliggör man inte problemet med lång väntid, säger Marta Szebehely, professor i socialt arbete vid Stockholms universitet.
Ett nålsöga
Det är kommunens biståndshandläggare som fattar besluten, men de måste i sin tur rätta sig efter kommunens direktiv.
– Det är väldigt beroende på hur hårt hållna biståndshandläggarna är. I många kommuner är de nog bakbundna av riktlinjer och budget, tyvärr. Men grundproblemet är att så gott som alla kommuner dragit ned på boendeplatser. När mer än var fjärde plats har försvunnit sedan 2000 samtidigt som befolkningen blivit äldre, då får man de här problemen, säger Marta Szebehely.
Felaktig föreställning
Att problemet består bottnar i en oro för ekonomin och en felaktig föreställning om vad människor vill, fortsätter hon.
– Kommunerna säger att det är för dyrt med äldreboende och satsar på hemtjänst i stället. Men hemtjänst är billigare bara upp till en viss nivå. Politiker tror också att de äldre vill bo kvar hemma längre än vad de äldre själva vill och vad de anhöriga tycker är rimligt, säger Marta Szebehely.
De som riskerar att fara mest illa är gamla utan familj eller vänner, konstaterar hon.
– Man kan fråga sig hur mycket ordets makt betyder när det gäller att få plats på ett boende. Hänger det på att man har resursstarka anhöriga som kan argumentera och ta strid? När äldreboende är en sådan knapp resurs finns det risk för en ökad ojämlikhet, säger Marta Szenehely.