I somras bodde Abas Alipoor i ett tält på Skutberget tillsammans med andra ensamkommande över 18 år som var hemlösa. Han förväntades hitta bostad och försörjning på egen hand, vilket var lättare sagt än gjort för en 19-årig afgansk kille utan personnummer. Efter en tid tappade han framtidstron och gav upp, men då kom Jenny och Stefan Westling in i bilden.
– En vän som är diakon bad mig följa med ut till tältet på Skutberget där det då bodde väldigt många killar som mådde dåligt, några hade försökt ta livet av sig och jag fick verkligheten rakt i ansiktet.
Det kändes självklart för Jenny och Stefan Westling att hjälpa Abas och sedan i somras bor han i deras hus i Karlstad och är en del i familjen som också består av parets tre utflugna barn. I början fanns en oro för hur det skulle fungera med en främling i huset, men blygheten och farhågorna gick snabbt över.
– Det är ju jättehäftigt och så himla mysigt. Vi trivs jättebra med honom och delar på hushållssysslorna. Han är bra på att laga mat och skämmer bort oss lite, säger Jenny Westling.
80-tal ungdomar i privata boenden
Abas är en av ett 80-tal ungdomar bara i Karlstad som bor i frivilliga familjehem eller bostäder som betalas av privatpersoner, det visar frivilligorganisationen Vi i världens pågående kartläggning. Och Jenny och Stefan Westlings hjälp har gett honom framtidstron tillbaka.
– När jag var hemlös kände jag en hopplöshet inför framtiden, mitt liv är bättre nu.
Som fyraåring flydde Abas Alipoor med sin familj från Afganistan till Iran där han levde som flykting och tvingades flytta runt och hålla sig gömd. Hösten 2015 flydde han som många andra unga afganer till Sverige. Han hamnade i Karlstad och har bott på olika boenden fram till i somras då han alltså blev bostadslös.
– Det var svårt för mig, jag flyttade runt varje kväll och sov hos kompisar. En natt i Grums, en i Karlstad, en Hammarö och en i Kristinehamn och några nätter sov jag på gatan, säger Abas Alipoor.
Nu läser han till vårdbiträde och praktiserar inom äldrevården. Han gillar att jobba med äldre människor. I sin nya familj får han hjälp med allt från läxor till myndighetskontakter och inte minst språkträning. När han är färdig med utbildningen är kravet för att få stanna i Sverige att han hittar ett jobb som varar i minst två år.
Har du något drömyrke?
– Jag vill bli polis.
”Kluven till att civilsamhället tar ett stort ansvar”
Innan den akuta situationen med Abas Alipoor uppstod hade paret Westling pratat om att hjälpa till, men de kände en viss kluvenhet till att civilsamhället ska ta ett så stort ansvar.
– Å ena sidan är det självklart att man vill hjälpa, men egentligen borde det finnas ett stöd från det allmänna. När man gör på det här sättet så uppstår ett märkligt styrkeförhållande och risken är att människor hamnar i tacksamhetsskuld. Om hjälpen bygger på skattemässig grund blir det på ett annat sätt.
Jenny Westling anser att Karlstads kommun kunde tagit ett större ansvar för de unga ensamkommandes boendesituation. Hon blev chockad av Abas verklighet som den såg ut i somras.
– Jag trodde inte det gick till så här. De får gå i skola, men de har ingenstans att bo, inga pengar till mat, ingenting. De är helt ställda på bar backe och vi låter det bara ske. Det kändes fruktansvärt faktiskt.
Politisk oenighet i frågan
I Karlstad råder politisk oenighet i frågan om vilka insatser kommunen ska stå för. Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet ville erbjuda boendeformer åt den här gruppen, men en majoritet beslutade emot.
– Är man över 18 år så har man ett eget ansvar för att hitta boende och försörja sig. Om man inte kan det är man välkommen till kommunens försörjningsstöd och vi gör en individuell bedömning för var och en, säger ansvarig politiker, Per-Inge Lidén (MP) ordförande i arbetsmarknads- och socialnämnden.
Så lyder kommunens officiella hållning, men Per-Inge Lidén (MP) anser att frågan skötts dåligt och lägger skulden på staten.
– Staten borde ha tagit ett större helhetsansvar för den här gruppen och inte skjuta över det på civilsamhället eller kommunerna.