Två stora Ardennerhästar är ingen vanligt företeelse i det värmländska skogsbruket idag. Annat var det för 80 år sedan då hästen var i ett ständigt inslag i skogsarbetet.
Nu möter vi hästarna Greta och Petra som tillsammans med hästägaren Peter Nilsson från Stöpafors anlitats för ett uppdrag vid finngården Kvarntorp i Lekvattnet. Hästarna väger drygt 800 kilo var och kan dra dubbelt så tunga timmerlass. Deras uppdrag den här gången är i ett område med anor.
Byggminnesmärkt gård
Till finngården Kvarntorp kom de första finska invandrarna i mitten av 1600-talet. Sedan har den bebotts av finnättlingar fram till 1950 då Klara Persson gick ur tiden. 1964 blev gården byggnadsminnesmärkt.
– Det hade varit förödande om vi tagit in skogsmaskiner i området. Det hade blivit stora markskador, hävdar Rolf Nilsson som bor vid finngården och som fungerar som tillsynsman där.
– De här två hästarna sliter inte alls på miljön.
Varför avverka överhuvudtaget i ett så känsligt område?
– Det är så lätt att glömma bort hur trakten var för femtio till sjuttio år sedan. Vi vill föra kulturarvet vidare och visa hur miljön en gång var här. Och då stod inte storskogen inpå knuten.
”Mer miljövänligt”
Det område som nu är aktuellt att avverka ligger helt nära finngårdens mangårdsbyggnad och där inte det inte lämpligt att använda skogsmaskiner. Då är de två ardennerhästarna en tillgång.
– Javisst. Det är mer miljövänligt att använda häst i skogsarbetet. Man tar sig fram lättare och det blir mindre markskador. Och här vid Kvarntorp har vi terrängen mot oss. Det är brant och stenigt. Men för mina hästar är det inget bekymmer, berättar Peter Nilsson.
Men du har en motor och en kran till hjälp när du lastar?
– Jag är inte emot utvecklingen. Jag tar bra grejor i bruk. En liten Hondamotor får driva den griplastare som jag har och då undviker jag handlastning som är ett oerhört tungt jobb.
Men även hästar kräver pauser. Och precis som oss människor är det avkoppling och mat som gäller. Det innebär att hästarna Greta och Petra kopplas loss från skogskärran
– Nu bjuder jag på lunch. Det blir hö och morötter. Och så vatten förstås, avslutar Peter Nilsson.