Under lördagen och söndagen pågår Vinterfåglar inpå knuten. Den som vill och har ett fågelbord vara med och bidra genom att räkna vilka småfåglar som besöker fågelbordet under helgen. Resultatet skickar man sedan till Bird Lifes Sverige, Sveriges ornitologiska förening, som gör en sammanställning av vilka fåglar som setts.
– Ofta undersöker man får att kunna se på längre tid om det blir förändringar. Undersökningen är inte absolut, men generellt får man en bild av hur det ser ut med olika arter runtom i landet, säger Daniel Hedenbo, webbansvarig på Wermlands ornitologiska förening.
”Många som har ett fågelbord”
Han uppskattar att några hundra värmlänningar brukar vara med varje år. Deltagarna väljer själva om de vill räkna bara en enstaka timme eller hela helgen.
– Det är många som har ett fågelbord, och då blir det lätt så att man kollar regelbundet när man är hemma. Men vi ville göra det möjligt att vara med även om man till exempel är borta på semester en av dagarna.
Följ medan det pågår
Varför vill gemene man vara med på detta?
– Kanske kan det vara intressant att se vad slutresultatet blir, och att jämföra sitt eget fågelbord med andras, säger Daniel Hedenbo.
Statistiken används för att göra en långsiktig genomkollning, och man kan även jämföra statistiken från andra fågelprojekt och se vilka slutsatser man kan dra. I Värmlands topp brukar talgoxen och pilfinken ligga, berättar Hedenbo.
När räkningen är klar presenteras resultatet på Sveriges ornitologiska förenings hemsida. Man kan också följa räkningen medan den pågår.
Några vanliga fågelarter under vinterperioden
- Björktrast, Turdus pilari
- Blåmes, Parus caeruleus
- Domherre, Pyrrhula pyrrhula
- Gråsparv, Passer domesticus
- Gråtrut, Larus argentatus
- Gräsand, Anas platyrhynchos
- Grönfink, Carduelis chloris
- Gröngöling, Picus viridis
- Gulsparv, Emberiza citrinella
- Kaja, Corvus monedula
- Kattuggla, Strix aluco
- Koltrast, Turdus merula
- Kråka, Corvus corone
- Kungsfågel, Regulus regulus
- Nötskrika, Garrulus glandarius
- Nötväcka, Sitta europaea
Källa: Naturhistoriska riksmuseet