Ebolaepidemin har under hela 2015 sett ut att vara på tillbakagång, men den senaste veckan har det vänt igen och 124 nya fall har rapporterats i Liberia, Guinea och Sierra Leone under den gångna veckan vilket var en ökning jämfört med veckan dessförinnan.

– Det är en global katastrof  som mycket väl kan påverka Sverige och Värmland, så vi måste göra någonting. Därför sökte jag tjänsten på MSB, säger Klaus Stein som är överläkare på Smärtcentrum på centralsjukhuset i Karlstad.

Han fick läkartjänsten på Myndigheten för Skydd och Beredskap och lämnade Värmland för att i fyra veckor och i trettio graders värme arbeta på ett fältsjukhus i Monrovia tillsammans med läkare från hela världen.

– Det var oerhört imponerande att se att amerikaner, kubaner, kineser, folk från afrikanska länder, européer. Alla var där och arbetade koncentrerat och fokuserat med att hjälpa ett av världens fattigaste länder med att bli av med den här fruktansvärda epidemin, det var oerhört imponerande.

Skillnaden från Sverige var stor.

– Vi kunde ta två stycken blodprov, det var malariatest och ebolatest, fler prover fanns inte. Det har man svårt att föreställa sig när man jobbar här på sjukhuset, men så var det, säger han.

Trots det påfrestande arbetet på plats hade han redan övervunnit den svåraste biten innan han lämnade Sverige.

– Det var faktiskt jobbigt att prata med familjen om det här. Det var egentligen det som var mest jobbigt i hela uppdraget, att hantera medicinska katastrofer eller svåra beslut, det kan man förhålla sig till. Men att förklara för mina barn att jag skulle åka till Liberia var svårt, reaktionen var ”ja, någon måste åka men inte du pappa”.

Det vikigaste för de som arbetade var att lära sig hur man skyddade sig från smittan. Men trots skyddskläder byggdes det upp en kontakt med de som behandlades.

– Jag minns en liten pojke på sex år som var oerhört sjuk, han var såpass dålig att vi tänkte att han inte hade någon chans att klara sig. Men vi tog in honom och han fick den vanliga behandlingen med vätskeersättning och febernedsättande. Sen gick tiden och mitt uppdrag avslutades så jag reste hem, efter någon vecka hemma fick jag meddelande om att han hade tillfriskat och blivit utskriven och då blev jag väldigt glad. Då kände jag att jag hade gjort något bra.