Vi träffar Kent Lokvist hemma på gården strax utanför Sunne. Minnena är fortfarande starka när han ger sin berättelse om skoltiden i två olika värmländska byskolor.

– De kunde helt utan anledning gå fram och slå en i magen och klämma upp en mot väggen och ta stryptag och såna saker.

– Jag var alltid på min vakt. Nånting hände alltid förr eller senare, men man visste aldrig när. Det tog väldigt mycket energi att alltid vara på sin vakt.

Så du gick varje dag och var på din vakt om du skulle få en smäll?

– Ja.

Märkte inte lärarna någonting?

– Det måste de ha gjort, men det var ingen som reagerade.

Kände sig värdelös

Kent berättar hur mobbningen följde honom hela skoltiden, och hur den fortsatt följa honom under livet. Även om sparkarna och slagen tog slut fanns känslan av att vara helt värdelös kvar.

– Jag tog med mig allt det som jag blev utsatt för. Jag har mått dåligt större delen av mitt liv.

Det tog mer än 30 år innan Kent till slut började berätta om mobbningen. Då började också planerna på hämnd. Nu ger han ut en bok om hämnden.

Kartlade mobbarna

Han anlitade en privatdetektiv och kartlade de två – enligt honom – värsta mobbarna. Han utsatte dem sedan för anonyma hot och trakasserier via telefon och sms. Det handlade bland annat om påståenden om otrohet och missbruk.

I två år pågick trakasserierna. Sedan anmälde Kent sig själv till polisen. Han dömdes för ofredande till dagsböter och skadestånd, men säger att han inte ångrar någonting.

I boken berättar han hur han för varje dag av hämnd själv började må bättre.

– Det enda sättet att komma till rätta med mitt liv var att hämnas på mina plågoandar. Att få ge igen på samma sätt som den psykiska misshandel de utsatte mig för i skolan.

Hur kändes det när du visste att de mådde dåligt?

– För mig kändes det väldigt tillfredsställande.

Men det du gjorde är ju olagligt?

– Ja det är olagligt. Men vad gör man när man inte ser något annat sätt?

Ångrar du någon gång att du hämnades?

– Nej. Det enda jag ångrar är att jag inte gjorde det tidigare.