– Är man inte själsligt frisk så är det väldigt svårt att balansera det, säger Hanna Wirdegård och konstaterar att hon hela tiden haft god sjukdomsinsikt men att hon hela tiden gjorde allt och lite därtill för att vara riktigt mager.

För Hanna var aldrig problemet att hon inte visst hur stor en portion ska vara, eller att hon inte förstod vad man borde göra.

– Men det är något väldigt starkt som håller en tillbaka, säger hon och berättar att det för henne varit viktigt att hitta kärnan till sitt självskadebeteende för att sedan därifrån försöka läka.

Valde att dela sin historia

För några år sedan fick hon nog av tystnaden och valde att dela sin historia i självbiografin ”Varför blir jag aldrig fri?”

Hanna fick hela tiden höra att alla kan bli friska, så hon kände sig ensam i det faktum att hon inte blev frisk, trots att åren gick.

– Jag hade levt med ätstörningar i hela mitt vuxna liv och har många gånger frågat mig om jag är den enda 40-åriga trebarnsmamman som lever med bulimi. Så tänkte jag att jag skulle skriva en bok när jag blev frisk, men jag blev aldrig frisk. Till sist bestämde jag mig för att bryta tystnaden och skriva boken ändå.

Anorexi anses vara ”finast”

Enligt Hanna finns det hierarkier i ätstörningarnas värld, där anorexi anses vara ”finast”.

– Jag tror att de flesta bulimiker känner sig som misslyckade anorektiker. Ingen önskar ett liv där man pendlar mellan hetsätning och svält. Bulimi är bara skam, särskilt som vuxen.

Hanna säger att hon fortfarande inte är fri från sjukdomen, även om bakslagen kommer allt mer sällan.

– Jag är inte helt frisk, men jag är äntligen fri från skammen, säger hon.