Trots det finns få böcker med anhörigas berättelser. Nu i dagarna släpptes en sån bok och Tove Birkeland Brandt från Arvika berättar där om sorgen att förlora sin son.
Kim Lindqvist blev bara 17 år. I början av 2011 valde han att avsluta sitt liv och lämnade vänner, familj och flickvän oförstående. Kim hade haft en lite trasslig uppväxt och fick diagnosen aspbergers syndrom som 11-åring.
– Jag hade trott att det skulle bli bättre för honom när han fick diagnosen, men han tyckte att det var skämmigt, tror jag. Att man skulle se honom som dum på något sätt, att han inte var som andra. Och det var han livrädd för eftersom han tidigare blivit mobbad, säger Kims mamma Tove Birkeland Brandt.
Hon fick chockbeskedet
Kim kunde ibland vara utåtagerande och efter ett bråk med mamman och styvpappan, där han hotade att döda styvpappan, flyttade han till en bekant. Så en kall januaridag fick mamma Tove chockbeskedet. Kim hade hängt sig.
– Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Det åt upp mig inifrån. Jag ville dö. Det var den enda tanken jag hade just då, jag följer efter, jag ger upp, jag klarar det inte.
Varför Kim valde att ta sitt liv vet inte Tove. Han gav ingen anledning. Det verkar vara ett bråk, med kvinnan han bodde hos, om hans hund som fick honom att ta ett oåterkalleligt beslut. Tove har fått det berättat för sig att Kim hängt sig i sina datorkablar som varit invirade i en svensk flagga för att de inte skulle skära in i halsen.
Sorgen går aldrig över
– Jag tycker att jag kan se honom hänga där. Med svenska flaggan över axlarna som en mantel och datakablaget. Ändå har jag aldrigt haft en bild utav det, det är en skapelse efter vad jag fått berättat.
Sorgen går aldrig över, säger Tove. Men hon hoppas att hennes sorg kan hjälpa andra och har därför valt att medverka i en reportagebok skriven av Joanna Björkqvist. Boken skildrar sorgen efter ett självmord sett från de anhörigas perspektiv och släpptes nu i veckan.
– Jag hoppas att den ska vara ett stöd för andra anhöriga och att de kan känna igen sig. För när det här händer så upplever många att de är ensamma vilket de inte är, säger författaren Joanna Björkqvist.
– Genom att läsa andras berättelser så tar man sig tillbaka och påbörjar ett sorgearbete på riktigt. Och lär sig att jag kan ha ett liv även fast det inte är samma som förut, säger Tove Birkeland Brandt.