I början av 1960-talet bröt det ut inbördeskrig i Kongo. Konflikten kom att få namnet Kongokrisen och uppkom när provinsen Katanga ville bryta sig loss strax efter att landet blivit självständigt från Belgien.
När möjligheten att som frivillig resa ner, som soldat för FN, dök upp i början av 60-talet sökte både Sven Monander och Jarl Lundgren direkt. Båda var de ivriga på att få testa sig själva för att få veta hur de skulle agera. Sven reste ner 1961 medan Jarl fick vänta två år till och möttes då av ett land präglat av kriget.
– Det var ett Kongo i kaos. Broar var förstörda, delvis av oss själva, ingen infrastruktur hade sköts om, floder var översvämmade och vägar bortspolade. Det var väldigt svårt att ta sig fram, berätar Jarl och fortsätter.
– Vi fick förlita oss på små flygplan när vi låg ute i bushen. Ibland kom inte flyplanen på grund av regnet och då var vi illa ute.
Farligt uppdrag
På plats i Kongo var Sven och Jarl chefer över varsin pluton, det innebar ett stort ansvar. Uppdraget var inte ofarligt.
Var du rädd någon gång?
– Är man inte rädd inte rädd när det skjuter och smäller omkring en då vet jag inte när man ska vara rädd. Jag var rädd många gånger, säger Sven.
– Men rädslan har en motpol och det är att man lägger inte av för att man är rädd.
1965 lugnade sig situationen i Kongo och krisen var över. Idag finns det kunskaper om psykologisk hjälp i form av bearbetning för hemkomna soldater. Samma kunskaper fanns inte efter Kongokrisen. Jarl hade inga problem men Sven mådde dåligt och är glad över att han tog kontakt med läkare som kunde hjälpa honom.
– Första natten och andra natten efter att jag kom hem gick bra. Men tredje natten var det krig i sovrummet och sedan var det krig i några veckor, säger han.
– Jag sökte en läkare och han sa ”du åkte väl ner själv?”. Jo det gjorde jag ju och då sa han ”då får du hjälpa till att lösa det här” och det gick bra.
Perspektiv på tillvaron
När Sven och Jarl minns tillbaka till Kongo ångrar de inte resan utan ser det som en erfarenhet som varit nyttig att ha med sig i livet. De är också väldigt stolta över de soldater de hade med sig.
Efter Kongo återgick Sven till polisyrket som han sedan fortsatt med. Jarl däremot blev kvar inom militären och upplevelserna från Kongo och andra krig har gett honom perspektiv på tillvaron.
– Det som händer i samhälle och politik är ibland ganska fjuttigt. Vi har det fantastiskt bra här i Sverige, det är en återkommande tanke. Att man är tacksam för att komma hem till Sverige, berättar Jarl.
– Man önskar kanske ibland, måtte den här människan och den här klagan komma ut i till exempel ett flyktingläger och se hur det ser ut. Eller ligga under artiellerield i tio sekunder någon gång, avslutar han.